och vissna ner.
Jag går på de dödas gårdar
och tänka på allt som sker.
Jag lyssnar i kammarns tystnad
till döda män.
Jag undrar: leva de icke?
Är blott deras verk igen?
Jag sitter ensam och tankfull.
Mitt hjärta slår.
Det vill inte tro att något
som lever till intet går.
Det skriker, när Döden talar,
det ropar: nej!
Det stegrar sig och det trotsar:
Jag vill det ej!
Jag önskar väl stundom sova,
blott ej till döds.
Min själ vill förklarad uppstå
ur det som föröds.
Mot eviga källor vill den,
mot klarare djup,
- en svävande seger över
förintelsens stup.
Ty äro vi lera, finns väl
i leran likväl
en gnista av evig ande,
av odödlig själ.
Ur dödsskuggans mörka natt och
ur ångestens stön
den uppgår lik morgonstjärnan
högtstrålande skön.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar