sin egen ensamma bana fram,
när alla krypare hånande
höljde hans namn med skam.
När hungern brände, han nekades mat
och kallades drönare, dum och lat.
Han log mot stenarna, som han fick,
och trampade på dem och gick.
Han stod där blommorna regnade
och kröntes med kransar av lagerträ.
Han såg hur hånarna segnade
framför den krönte på knä.
Han hörde hur alla, som förr gett sten,
nu ropade vivat, när blommorna ven.
Han såg på blommorna, som han fick,
och trampade på dem och gick.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar