Allting gott

Om emigrationen i våra dagar höll i onsdags i folkhögskolan å Hvilan professor A. Nyblaeus från Lund offentlig föreläsning, vari framhölls samhällets plikt att skydda den enskilde samt jämväl betonades den enskildes skyldigheter mot det samhälle, mot det fädernesland, som sett honom födas. De tvingande omständigheter, vilka skulle göra det för den enskilde tillåtligt att emigrera, ansåg tal. kunna vara: politiskt eller religiöst tvång, överbefolkning o.s.v.  Men något av dessa skäl för utvandring ansåg hr N. icke nu förefinnas. (Ur en skånsk tidning mars 1883).


I.

Tungt det var det sista året: torven våt och ont om maten,
möglat bröd ej ville räcka, mjölken sinade ur faten.
Uti tunna råghalmstaket ruskor revos loss av blåsten,
klenad lervägg sprack itu i sommarsoln och vinterfrosten.

Senhöst kom med råa dimmor, blåst och slask. Dess störtegnsskurar
trummade på lappad ruta, stötte hårt mot spruckna murar,
trängde in i väggens lera, takets halm och loftets bräder,
medan in igenom stugan svepte himlens vind och väder.

Ute, där längs öde marker senhöstblåsten envist stryker,
molnen ila snabbt hän över trädens toppar, regnet ryker,
och där tungt för plogen pusta magra, svetta arbetskampar,
uti hal och uppblött fåra fram med tröga fjät han stampar.

Och i stora klumpar jorden segt sig vid hans träskor hänger,
och den skarpa vätan kyligt in på bara huden tränger.
Foten slinter allt emellan. Så med ryggen krökt han vankar
i den långa senhöstdagen fram i hatfullt bittra tankar.

Men där hemma hustrun träget på en trasig strumpa stickar,
höjer stundom tröttad handled, stirrar ut med slöa blickar.
Liksom bylten utav trasor, sammankrupna, barnen sitta,
med en glasig glans i ögat fånigt, stelt och dött de titta.

Och mot munnen hårt de trycka händerna, som köldrött lysa,
medan deras magra lemmar uti isig frossa rysa.
Men den kalla fukten binder munnar hop och lamslår tungor,
suges in i hudens porer, andas ned i sjuka lungor.


II.

Det är så dämpat stilla
i prydligt arbetsrum,
där regngrå dager faller
och luften sveper ljum.
Sitt sammetslena hölje
kring huden värmen slår,
och brasans lätta skimmer
på mjuka mattor står.

Men ute sväva molnen
i glest och rökigt grått,
och blåsten sopar och slungar
en diger skur av vått.
Än dansar det så sakta
som genom porfin sil,
än häller det ned och öser
i strid och svalande il.

Det piskar hårt på rutan
och flyter tjockt därpå,
och hus och gårdar inne
i täta töcknet stå.
Men uret sakta knäpper,
och luften sveper ljum.
Det är så dämpat stilla
i prydligt arbetsrum.

Den lärde mannen sitter
framför sitt arbetsbord.
För sina djupa tankar
han söker klara ord.
Och framför honom ligger
ett börjat manuskript,
och lätt därvöer glider
ett sirligt elfenstift.

På vida havet länkar
han fantasiens slup.
Med tankens lod han pejlar
dess alla dolda djup.
Och brasan muntert sprakar,
och luften sveper ljum
vid urets sakta knäpp i
den lärdes arbetsrum.


III.

Där är till trängsel proppat
i folkhögskolans sal.
Man svettas och man knuffas
och lyss till höglärt tal.
Professorn intresserar
sig varmt för folkets sak,
och därför nu han kommit
inunder dess eget tak.

Han visar hur sig saken
rent filosofiskt ter.
Från fosterlandets synpunkt
han kritiskt an det ser.
Och summan av det hela:
att allt är gott och väl;
att lämna gamla Sverige
det finns ej minsta skäl.

Från unga strupar skallar
en sång om starka band,
som bonden sammanknyta
med kung och fosterland.
Och grova händer knäppas
och ögon fuktas smått,
och rörd den lärde småler,
och allt är glatt och gott.

O Hansson: