Allstäds gott men hemma bäst

Till ett vördsamt äreminne över kyrkoherden Gustavi Tillaei hedervärda grift. Liktext 2 Kor. v. 8.

Allstäds gott men hemma bäst,
hör man bonden språka,
när han med sin trötta häst
hem ur skjuts fått åka.
Han föraktar köpstads prakt,
slott och torn och fäste,
när om honom nöjet vakt
håller i hans näste.

Allstäds gott men hemma bäst,
hör man knekten jaka,
när han får med härens rest
komma hem tillbaka.
Andra länders feta rov
och blodstänkta byte
ler han åt, när hans behov
bärs i eget knyte.

Allstäds gott men hemma bäst,
är sjömannens visa,
när dess skepp för svall och blåst
kysser hamnens lisa.
Röken, som i födslostad
sig mot honom sänker,
gör hans själ långt mera glad
än vad Peru skänker.

Allstäds gott men hemma bäst,
här går syn för saga:
hemma fägnar maten mest
nöjda värdens maga:
hemma vid vår egen disk
kryddar frihet maten,
och vår egen stek och fisk
ler åt oss på faten.

Allstäds gott men hemma bäst,
sannas ock om världen,
där var kristen, som en gäst,
väntar hädanfärden.
Här är allestädes gott,
när man har Guds nåde;
bättre är dock himlens lott,
vi i trona skåde.

Gud gör sinom allstäds gott,
gott gör Ordet själen,
himlens rika trevnadsmått
regnar ock på trälen.
Kroppen, menar jag, får sitt,
uti mer och minder;
Gud får lov för ditt och mitt
under nöjets linder.

Fastän korset stundom bär
oss i svall och floder,
trom vi, att den dag, som är
korslös, ej är goder.
Herren utur törnet plär
rosor låta spricka;
oss ur beska kalken lär
han vårt bästa dricka.

En from herde ligger här
bleknader på båren,
som vid fårens gråt man bär
bort i bästa åren.
God var han, och gott han njöt,
när han här fick gästa;
men när han sin vandring slöt,
fick han där sitt bästa.

Här var gott, när som hans själ
vakade för fåren
och så mången syndaträl
drog från villospåren.
Dock mår han där allrabäst,
var med fåren sina
han, en konung och en präst,
i Guds hem får skina.

[- - -]

Här följer fyra ytterligare strofer om G. Tillaeus.