Vid studenten C J Bergs grav
I sälle döda,
vid edra kamrar,
där ingen möda
mer för er slamrar,
vill mina tankar,
som ängsligt kväljas,
slå ner sitt ankar
och stilla dväljas;
på det att världen
med syndaflärden
må mig vid eder grift
anstinka som förgift.
Mitt hjärta kolnar,
mitt sinne ryser,
mitt öga molnar,
ja, blodet fryser,
när jag besinner
hursom vår vandring
som strömmen rinner
till sin förandring,
samt hur vi alle
sku bliva kalle,
när hyddan ramlar kull
och molmas ner i mull.
Stryk, skönhet! segel:
si, graven gapar!
Här är en spegel,
som dig vanskapar.
Din kinders fägring
ej döden aktar,
men till en lägring
för mal förpaktar.
Den bleka gästen
ger dig och resten,
när rosner vissna av
och du far till din grav.
Hit, I som fiken
att varda rika!
Sist sku I liken
dock varda lika.
Det gull I vinne
blir efter eder,
när sist ert linne
med er sänks neder.
Varmed vi braska,
är dock man aska:
för många tunnor gull
få vi en skovel mull.
Du, som på tiljan
så makligt träder
och krossar liljan
i veka kläder!
Tänk, tänk på kransen
med bleka bladen,
tänk på dödsdansen
och svettebaden,
dem döden reder,
förrn du går neder
och kastas i ett hål,
så naken som en nål.
Du, som stolt sinne
vid himlen fäster,
tänk, vem härinne
i graven gäster.
Den alla väder
förr va för trånga,
ä fyra bräder
här alltför långa.
När vi störst gapa
plär döden skrapa
i hop en hoper mull
och ge oss halsen full.
- - -
(Här följer tre strofer om Berg och hans efterlämnade mor).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar