de frukta ingenting,
de hala sina trossar
och segla världen kring.
Och när det brusar våg på våg
och stormen gnyr i mast och tåg,
då sjunga de sin visa,
så glada i sin håg.
På svarta havets flotta
är Nisse lättmatros;
vig är han som en råtta,
så det kan knappast tros.
Där hoppar han från relingen
och kommer upp så svart igen,
så svart som svarta havet,
men lika munter än.
Då plär han hoppa kråka
på skeppets vita däck,
och där hans fötter råka,
där ritas svarta streck.
Kråkfötter blir det visst därav,
men Nisse, han är ingens slav,
han målar ut för alla
sitt kära svarta hav.
Och stundom gör han plumpar
i stället för parad;
då får med pappersstumpar
min Nisse bastonad.
Men stundom, när han simmat käck
och ritat bra på akterdäck,
då får han ylletröja
och torkar varje fläck.
Han går på ben av stickor
med stövelskaft av stål;
små gossar och små flickor
han bäst av alla tål.
Och som han är en lustig tok,
så ritar han i deras bok
ett A, som går på styltor,
ett B, som går i krok.
Kom, Nisse, nu och hissa
din flagg på masten här!
Små barn stå här och gissa
vem du, min Nisse, är.
Nå, säg: du är... Nej, se på den!
Han plumsar i sitt hav igen
och dyker upp och skriver:
God morgon, lilla vän!
Z Topelius:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar