nu har du töm och betsel, liten vän!
Du har en a-b-c-bok med svåra läxor i
att stava på och stava om igen.
Så lång, så läng är läxan, kort tålamod har mor,
ibland så kommer tårarna till slut:
"Du tycker det är ingen konst, men du, du är ju stor,
ni stora kan ju alltihop förut!"
Slut nu med morgonsömnen! Så rå och kall
är morgonen och vägen är så lång.
Trött böjs ett litet huvud för det skonlösa "Du skall"
vi alla måste lära oss en gång.
Det är så tungt i hågen, så grått kring äng och älv
-
"var glad, snart blir det bättre", säger far.
Men mor står tyst i dörren och tänker för sig själv
att livet har nog värre läxor kvar.
Vi stora få de läxorna. De ta ej slut
hur ofta gråten stockas i ens hals,
den läraren har en karbas, som aldrig slites ut
-
sånt har din lärarinna inte alls!
Jag stavar på min läxa, jag kan den inte än,
och vad jag lärt det glömmer jag så snart,
fast jag har stavat på den genom år och år igen.
O Liv, när skall jag se den mera klart?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar