I ljuset av målade rutor, av kronor och altarljus
de skulle tala från friser, i väldiga skepp och kor:
"Här sorlar själarnas källa och här det eviga bor."
Och eftertanke skall väckas och helig tanke bli tänd
av höga gestalter ur fjärran historia och legend.
Jag mejslade moder Eva, böjd som i skuld och bot,
och ormens platta huvud invid hennes smäckra fot.
Och bakom henne och Adam med draget svärd
en starkvingad ängel pekar mot okänd, villande värld,
där mänskligheten skall vandra mot kampen och morgonen
långt bort från sitt ljusa Eden och aldrig hitta igen.
Jag täljde ur stenen Moses, där patriarkaliskt bred
han steg med lagens tavlor från molntäckt Sinai ned,
jag mejslade ut kung David, en landets väldige far,
och visheten lyste från Salomos panna, öppen och klar.
I gyllne ljus står Maria, böjd beder Johannes invid.
Men klarast är ljuset kring Honom, som bjöd de betungade frid.
Jag fyller med dagrars drömspel, med färgers glöd
en värld, som var utan stämma och tom och död.
Med händer som milt befria min bundna, förstummade själ
mejslar jag andras syner i anfang och kapitäl.
I ständig kamp med stoftets trånga och blinda bud
går själen sin väg till vilja och ljus och Gud.
Är icke detta ett under, att jag som var stum
får bygga skönhetens heliga hymn i heliga rum,
att jag, som aldrig fått höra en orgels dån,
kan se hur linjerna stiga i lov till Guds Son?
Vi bygga väl ej så länge. Ett liv är kort.
Men drömmen, verket lever, när vi gå bort.
Du säger: "det är blott döda stoder av sten", och dock
stig, strålande människotanke, ur stenens gröna block
och bli till en levande stämma, som vittne bär
hur evighet bor i det stoftgrand en människa är,
hur släkte går efter släkte och vinner sin styrka av
längtan till något över klippor och jord och hav!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar