Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans,
genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna,
genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns.
Ve mig, min fot är för tung för de svindlande höga stigarna,
ve mig, som danats av mull och vars tanke är stål och sten!
Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigarna,
aldrig min hjässa skall krönas av skådandets helgonsken.
Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade,
dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id.
Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade,
är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid?
Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig.
Giv vad du bjuder - ej ro, men din kamp, och din ande därtill.
Herre, på världens slagfält som svärd eller båge jag följer dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar