mitt ljusa vemod, gnistan i min blick,
mitt klara skratt, mitt fladdrande humör
och allt jag trodde på och stridde för.
Nu åren gå. Jag lever som jag kan.
I ångest mognade jag brått till man,
men dig kan jag dock aldrig komma från,
fast jag har tänkt på dig i köld och hån.
Jag sölar ner dig i min fantasi,
jag slår ditt minne för att bli dig fri,
men hur jag höljer dig i skymf och skam,
din renhet genom smutsen strålar fram.
Du skuggar mig, du värker i mitt bröst,
jag går och bär på klangen i din röst.
Vad skall jag göra för att komma loss,
hur slita navelsträngen mellan oss?
Jag tigger ej att du skall bli mig när,
att glömma, glömma endast jag begär.
Jag vet att jag skall aldrig andas fritt
förrän jag blir ditt tunga minne kvitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar