Soltunnlar och färgspiraler,
mönjetrummor och eldkanalerr
virvlade vi genom höstglanstagna,
vindlade vi genom glitterslagna,
överärgade, kopparstänkta,
stundom i silverne kittlar sänkta,
flamomvärvda och guldkringgjutna,
under Guds ljushav, vindöverflutna,
djupt i klarhet nedersköljda,
tryggt i tystnaden höljda!
In mot Kronakkens grubblande gamling
gingo vi därpå till höstens samling.
Mjukslingad stig oss förde till fränder:
dvärgbjörksstämmor på fjällvattenstränder,
videting vid jokkarnas ränna,
mässor i kyrkvalv som skyarna spnna.
Ledens rösen som tolvmän tunga
tolkade ord vi hört vindar sjunga:
Den som sett fjällen i höstprakt lindas
dömes att här allt framgent bindas!
Vart han än vänder, blive han motad,
här vare hjärtat evinnerligt bundet,
här vare längtan ständigt rotad,
här skall han passa som tappen i sprundet!
Strax vi vid Jenjenjetjems himmelstrappa
hörde vårt hjärta klappa.
T Nilsson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar