upp för min tanke i skymningen bleka,
sväller en sång i mitt hjärtas rum,
ödesbebådande, varslande stum.
Människans huvud! Hur kring dig skälva
skimmer och vekhet och mörker som välva
hårda och tunga med frostsvart sus,
bittert beskuggande huldhet och ljus.
Fridfull, november, du sakta dig lägrar,
vilande syn för sinnet hägrar
lik din aftons glimmande rand
hän över dunkla och fjärna land.
Allt nu tyckes mig vänligt ljusna,
bron och strömmen och gatan frusna
hemligt förtroligt skimmer får,
här i den främmande stad jag går.
Blått om ditt huvud en höstrymd blänker
tindrande, strålfylld och sakta bestänker
blekgyllne håren och hjässan len
varmt med sin daggiga friskhets sken.
Aldrig, när en gång i livets kyla
icke du vet var ditt huvud skyla,
ana du skall att dig önskat väl
flyktige irrande främlingens själ.
Livet förrinner och ungdomens tider.
Året nu åter mot aftonen lider.
Döde skald, på min vandring igen
Döde skald, på min vandring igen
är du min ensamhets tyste vän.
Silvrade fält som i aftonen glimma!
En gång skall en i den mörknande timma
se mot mitt ögas fjärmade ljus -
Strålar och skimmer och vemodssus.
Blekt i den fallande aftonens grånad
framgår ditt huvud i frid för min trånad.
Fälten försvinna och gårdar och trän
Fälten försvinna och gårdar och trän
långt bland de tätnande töcknen hän.
Vinden har tystnat och bladen alla.
Sakta ur molnen börjar regnet falla.
Stjärna i klarhet i himmelens gräns,
länge o än på den mörknade vägen gläns!
Städernas susande, konstens rusning,
människoskönhets eviga brusning
väckte förtvivlan och tärande brand,
ångest och törst till ohinnliga land.
Men vid din skönhet nordiskt bleka
milda väder mitt hjärta smeka,
rinner min själ i en visa öm
vårlig och stilla i solig ström.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar