Sånggudinnorna på stat

Muser, gudarne fly, gaplystne narrarne komma. 

Följen beskedligt er tid, tagen er värld, som den är! 

Nog av predikan man hört: »plats» ropas det nu på teatern, 

lämnen er altarring, klättren på tiljorna raskt! 

Stigen för alltid ned från de snöomtöcknade höjder, 

vilka fördystras av bön, manliga tankar och ord, 

där man dock känner alltjämt, att en Gud än tynger på hjärtat, 

där det finns blygsel — åh nej, ledsnad, så menade jag. 

Muntren oss! Sörjen därför, att kejsardömet har roligt! 

Er tillkommer det just narra oss andra till skratt. 

De, som lyssna på er, ha förbålt finkänsliga nerver: 

skonen, i Herrans namn, örat för braskande ljud! 

Ära och frihet och plikt må man undertrycka i språket; 

endast i vers någon gång duga de må till ett rim. 

Nej, vara glad, det är allt, och så konsten, den älskliga leken — 

rätt oväldigt i dag ratar den djävul och Gud. 

Boileau sagt, att med anletet helt nedsölat i vindrägg 

även I börjat en gång, Muser, som narrar ert liv. 

Kära, försöken att skratta ännu, fast åren förrunnit, 

medan man vandrar förbi, söken att fiska en slant! 

Åken på Thespis’ char, grant prydd med den brunstiga bocken, 

åken från scen till scen kring i det nya Paris! 

Och för att egga dess mer våra överretade nerver, 

må edra vissna behag livas av glitter och smink! 

Från blomsmyckad salong ned till gatorna, fulla med höstsmuts, 

konsten må dansa som narr, dansa med bjällror och stav! 

Stundom, skolen I se, är det gott, att livet förljuvas, 

samt att man följer sin tid, lämnande skogarnas skygd. 

Varför på trefot jämt, och varför alltjämt i tribunen? 

Uppe på höjden hos er blir man i sanning ej fet. 

Tagen er tjänst! Då kunnen I snart hos en väldig Maecenas 

äta ert dagliga bröd, vinna en ställning på stat. 

Var och en har sitt kall, och Muserna, vad man må säga, 

äga sin nytta likväl — dock framför allt komedien. 

Även ett folk, som består utav valmän, lever dock icke, 

om för dess bästa det sörjs, endast av röstning och bröd. 

Nå, för att att vänner förbli, så välan, kamrater och fränder, 

låtom oss giva vårt folk stundom parader och ståt! 

Väl vi ej äga som Rom gladiatorsspelen och circus, 

kuskar gröna och blå, tigrar, som spela sin roll, 

men vi ha tidningar nu, och vi äga romaner och dramer: 

mången försmäktande själ ställer man därmed till freds. 

Framgent skall i en stat, som är välstyrd, allt vara nyttigt, 

även poeterna, — ja, själva «le singe savant.» 

Just för att tänka med liv och med fart, må man även sig roa: 

det är ditt väsendes grund, Musa, din adliga börd. 

Därför också, när vi fått parkettbiljetten i handen, 

reses ett tempel av oss, Pajas-Apollo, åt dig. 

Gudarne, smått på förfall, inträda — vad tycks? — i polisen. 

O, I nio, som nu — gamla, men unga ändå — 

stigen från Pinden ned, och som drömmen om mäktiga hjältar... 

gån, att hos inspektörn taga i claquen er plats! 

Sångmör, ack, vilken heder likväl att ej tänka på lönen, 

kunden I fått i en stat, där man har sörjt för sitt folk, 

om man från början rangerat sig rätt, om bara försiktigt 

mänskorna strävat att ge absolutismen sin hjälp; 

om i er skickliga hand, marscherande snällt efter trollspöt, 

pennan liksom ett gevär laddat och skjutit i takt; 

om edra lyror, stämda i ton efter gatornas skrällen, 

spelat Hosanna i kapp med muskedundernas sång; 

om blott kritiken med smidig gestalt samt full av förtjusning, 

när det behövdes ibland, tagit gendarmernas plats,

och med en blick, som är öppen för tidens mäktiga under, 

fått med sitt giftiga stift teckna de knorrandes namn. 

O storartade tid, o lycka, som blivit vår andel! 

Sainte-Beuves ljuvliga dröm varder nog sanning en dag, 

när utav människans själ och av alla dess skilda förmågor 

på militäriskt vis man regimenten har gjort. 

Snart efter nummer och namn samt allt efter grader och vapen, 

skola vi konsterna se vandra i ståtlig parad, 

se någon fyr, utskriven i dag, barfota och tarvlig, 

bliva kan hända en gång överste — kanske marskalk, 

alltid beroende på, vad han nyttjar uti sina lovtal: 

prosa med nykter lunk eller med lyriska språng. 

Redan slår man apell uppå lärdomens luftiga höjder, 

värvarnes ljuvliga röst, klangen av guldet jag hör. 

Hela azuren sig rör: en stor bataljon utav svaner 

bildar i truppernas tete kedjor, vedetter och vakt. 

Stolta pegasen med betsel och stång piafferar i molnen, 

höljd i ett himla-schabrak, sållat med stjärnor av guld. 

Hör, Philomeles musik under ömt upplyftande toner 

klingar från höjden så ljuvt: »föd oss, o fädernesland!» 

Där Vaudevillen höjt sitt hurra, den lätta husaren, 

där voltigören Roman går med »i armen gevär.» 

Artilleristen till häst, Feuilleton, försedd med raketer, 

smattrar och fräser och sist drar sig tillbaks under skratt, 

medan ur Armstrongs-gap de artiklar, som »ledande» kallas, 

slunga mot Kremlins borg samt Vatikanen sin eld. 

Där historiens sappör »rentvättar sitt linne» och måttar 

hugg mot de män, dem man såg dö vid Pharsalus en gång. 

Där med karbinen i hand genom öppningar, gjorda i muren, 

krönikeskrivarn ger eld på våra gamla partin. 

Filosofien mellertid, den gamla försiktiga jungfrun, 

väpnad med harnesk och hjälm, bildar vår kloka reserv. 

Allt är nu klappat och klart, man väntar blott order : »framåt marsch»! 

För att manövern skall gå -— alldeles som vid Chàlons. 

Undan! Ty stämman jag hör av kritikens stormiga förtrupp: 

Mörsarn den drar i sitt spår, sopande rent i sin väg, 

bjuder oss allmänt in, prosaisters och rimmares skara, 

att för en större terrain riva vad sederna byggt. 

Plats för de soldade sångens mör. bort mötande hinder! 

Folket, det goda, bör få gratis spektakel och bröd. 

Dock, hur fatalt, i sin väldiga flykt är den nyaste konsten 

fjättrad av sagor ännu, sagor om dygden och Gud. 

Kasta då Gud överbord, herr poet, och i växlande toner 

låt dina herrliga verk sjunga materiens lov! 

Gammalmodigt är allt idealt, men det verkliga leve! 

Lägg du en sjukhuslukt in i roman på roman, 

timra du burar av dem, utav rasande bestar bebodda, 

stick du din näsa med lust in i var enda alkov, 

måla för oss vart sår, var slipprig bedrift, som du möter, 

och, som kritiken det nämnt, helst i »den blodiga stiln»! 

Ja, för att konsten skall riktigt bli gödd, må du draga till stacken 

allt, vad förruttnat och dött finns inom mänskonaturn. 

Lyckliga du! Dig vänta som lön både sysslor och stjärnor 

samt editioner i mängd — två gånger tio till minst, 

och Monitören, din vän, uti sex långrandiga spalter 

skall i sin måndagsrevy fläta din doftande krans. 

Ja, vem vet? För den skola, där förr våra tänkare bildats, 

visar som mönster man fram kanske din svulstiga stil. — 

Eller skulle du, morsk till humör och med lekande penna, 

frestas att Voltaires udd taga för ro skull i arv, 

vänd dig till furstarne blott såsom ban med artiga saker: 

utan en tvekande min tänker och talar du fritt. 

Då kan du njuta din fröjd att på dörrn jesuiterna jaga — 

fröjd, som beständigt är liv samt mot förföljelse trygg, 

då kan, utan att dölja ditt spel, som orakel du säga 

Cæsar, att påve han är, säga, att folket är Gud.  

Ädelmodiga tid, som min vers ej vågar att såra, 

då av ett trotsande svärd pennan sin order begär; 

då pamfletter och smuts spys ut av räffelkanoner, 

då sina drängar man ger rätt att skrupensa sin Gud; 

då de förvista och hela den hop, som orätt har lidit, 

skymfas på köpet, se’n först kavle man lagt dem i mun; 

då man förnekar sitt ok, fast man spänner sig själv framför charen, 

då en tribun man sig tror, när man är simpel spion. 

Gladiatorer! Framåt, I bläckhornshjältar, till Cirkus... 

Nej, jag har orätt. Förlåt! Gycklare ville jag sagt, 

fram till er marknadsplats! — All vissling har lictorn förbjudit, 

prætorn betalar er lön, drängar bedöma er konst. 

Ställen er upp på ett led och i rang efter växten och sägen: 

»Cæsar, var hälsad av dem, vilka du föder så runt!» 

Nu mån I hoppa en stund och ge hals, huru mycket I orken! 

Dragen ur fickorna fram pipor och sablar av trä! 

Rabblen ännu en gång för den sammanskockade massan 

er melodram med sin ståt, härmande dumt epopéen! 

Praten om tiondeskatt, om Europa och feodalismen, 

och hur med purpurn ibland kungar ha torkat er fot! 

Ropen ert: vive la gloire! — men ur vägen med aristokrater! 

Egalité — det är klart — dock, blott för blusernas folk! 

Undan med skrävlarnes här, men plats för en karl, som kan tiga! 

Schelde och Rhen må bli gräns! — Tyst dock för tusan därmed! — 

Stöten, ja, stöten med kraft! Snart nog edra fiender äga 

varken en boklådsdisk, tryckare eller journal. 

Striden i saknad av stridande män helt enkelt är slutad, 

segern — ja, segern är er . . . som uti cirkus precis. 

Nu för att komma till ro, för att stilla vår retade galla, 

låt oss i samlingen lugnt vandra med tallrik omkring! 

Nå, då börja vi först helt naturligen med herr prefekten, 

som av en nådig försyn skapats att jämt vara nöjd. 

»Bra, rätt bra!» — Så klingar hans milt majestätiska stämma. 

Ah, vilken lycklig minut! Ah, vilken präktig kollekt! 

Bankens sedlar och rullar av guld och galloner och stjärnor, 

värja med gyllne beslag, som dig på hälarne slår, 

ända till adelsbrev eller hermlinsbrämade mantlar, 

om du har vacker figur eller ett klingande namn; 

stundom också några klumpiga sous — förlåt mig, o sångmö, 

fingra dem ej med förakt! — hyggliga kunders tribut. 

Rikligen har du då fått av den snöda metall, som dig lockar; 

kom du i träskor hit, reser du bort i kalesch. 

Men från den glänsande char, vilken förer dig fram i din höghet, 

om du där nere på jord ser någon trumpen gestalt, 

någon a dem, vilka tredskas ännu — en borta i landsflykt, 

en på sitt vindsrum dold — gömma sin gamla kokard, 

eller en annan, med samma förakt, men icke så trotsig, 

som av en helig plikt hålles i band vid sin tjänst,

då med en skämtsam ton dina gudars ära du sjunger, 

ser på den stackarn med hån, klappar på fickan — och far. 

Vänner, låtom oss vila en stund uti minnenas trollkrets, 

fly till de dagar, som gått, fly till de kommande dar! 

Aftonens dunkel är när. — Men minns du den rodnande morgon, 

vilken oss väckte till sång, alla, som sjunga ännu. 

Medan vår lågande själ, jungfruligt blyg i sin oskuld, 

kysste med ungdomslust sångens och frihetens bild? 

O, hur vi lyssnade då vid porten till sångaretemplet, 

o, hur vart grand poesi talade gudarnes språk! 

O, hur vi dyrkade då våra halvgud-liknande skalder, 

vilka med tonernas dyrk öppnade himlen för oss! 

Det var den tid, då man älskar och tror utan sans eller vila; 

då för vårt land och för oss, o, vilka drömmar av hopp! 

Stolta vi vandrade fram, och vi visade öppet för världen 

heliga vänskapsband, sköna som kärleken själv, 

visade världen också vår kärlek, ädel och solklar, 

som när i himlen ibland änglarna älska varann. 

Dock — tillbaka till stunden igen! Angivare lura 

lömskt i journalernas hörn över författarnas ord, 

färdiga varje minut, bara nitet vaknar, att märka 

vart litet ord, som förmår skaffa gendarmen en fångst. 

Nej, man får vara till freds, om det regnar eller är solsken, 

om det är varmt eller kallt. — »Rosor jag älskar i hyn, 

tål icke magert folk, med kinder så bleka som döden: 

Den, som ej ler, har förtjänt spetsas på pålen till straff.» — 

ropar den skugga, som följer er tyst med vakande blickar —• 

»vill ban ej roa sig, — gott, stöt då den uslingen ned.» 

O, vilka framsteg! Snart äro vi jämngoda med Kina. 

Tänk vilken konst i vår press, denna berömda maskin! 

Aldrig en kort diskussion, som ej överflödar av bakhåll, — 

lejonens liv under hand sålt utav rävarnas släkt! 

Och denna ömkliga hop, som är gjord för att stoppa sin pipa, 

talar och skriver så stort om »åttinio» ändå! 

Nej, låt oss skämta och le! Du bar rätt, du skrattande skara, 

vreden — det märker man nog — är ej på modet bos oss. 

Fy, din satir är absurd och, vad värre ändå, den är tråkig: 

komma och störa vår fröjd med din allvarliga röst! 

O, vilken klassisk tölp, som sätter till doms över världen, 

för Bertrand och Macaire, Tacitus samt Juvenal, — 

överlämnar Tartuffe åt Camilli rasande vrede, 

väcker ur graven en Cid för att ge Mascarille stryk! 

Sångmö, vänd då tillbaks under Ilions frejdade murar, 

vänd dig till hjältar, en gång närda med lejonens märg! 

Ställ till Minerva och Mars din bön, att de hjälp dig bevilja, 

låt Diomedes, din vän, eller Achilles slå till, 

vräkande väldiga block utav klippor, stora som stadstorn, 

vilka för tjugu bland oss rörde sig knappt från sin plats! 

Låt dessa vingade spjut, som smiddes en gång av Vulcanus, 

slungas av Jupiters hand ned bland de stinkande kräk!

V de Laprade: