och sonen hade gått och låst sin dörr.
De hade brusat ut som man mot man,
och fadern kände ännu hur det brann
och bultade och sprängde i hans blod.
Det mörknade i rummet, där han stod.
Oktoberkvällen skymde hastigt på,
oändligt svårmodstyngd och hjälplöst grå.
Han skälvde som av köld, och så med ens
vek vreden för en ömhet utan gräns:
"Jag vet det där om frihet och om tvång;
jag själv har också sagt det så en gång.
Långt bortom år av tröghet känner jag
den första orons vita vingeslag.
Ditt otacksamma hån mot allt du fick,
ditt bittra trots, som isade din blick,
din sjuka längtan, som slog ut i brand
- jag borde svarat med att ge min hand.
Men varför vredgas jag och vill slå ner
ditt gosseraka trots och varför ger
jag någonting, som nästan liknar hat,
då hjärtat ville viska skyggt: kamrat?
Jag minns den tiden, då du än var min,
barfotalassen, vilken smög sig in
och gömde pannan i mitt knä och grät
- jag strök ditt huvud sakta och förlät..."
Han hörde tysta steg därutifrån,
helt nära dörren - stegen av hans son.
Den unge tvekade ett ögonblick
som om han ville stiga på - och gick.
G M Silfverstolpe:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar