hur jätteväldig, jättehög du står
med huvud böjt, som ovan molnen räcker;
ditt djupa öga med den hårda glansen,
med svårmodsglöden under ögonfransen,
det bleka glorieskimret om ditt hår;
jag ser dig, Höst, hur stumt din hand du sträcker,
din bleka, genomskinligt bleka hand,
hur rött och brunt emellan böjda knogar
det lyser präktigt, blöder, brinner, strömmar -
och djupt där nere mellan mörka land
en ljusning tänds av tusen tysta skogar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar