I.
En konferensman var jag som de andra.
Jag bar en svart och fejad högtidshatt,
ett hyfsat paraply ihopaspänt...
Jag stod som bild i bladet bland de andra:
en stelnad gång, med klacken fast i jorden
och foten himlavänd samt handen fastnad
i litet ljust och krusigt skägg, som ger
åt barnens vördnadskänsla vink att bocka.
I sorgset grubbel sänkt, man så mig gripit
och insatt i ett ark bland badortsfolk,
med sina blanka, sunda kroppar sträckta
på sand, där vällust mellan svallen smög,
och lystet öga glyste.
Där filmens lilla dotter, lögnfullt skön,
på inspektion i flärdens jättestäder
med finbehandskad hand välsignade
sitt trogna folk.
Där danserskan på himlahusets torn
riskerade i tapper tåspetsdans
sitt liv
för ryktbarhet och stark reklam,
som hennes äras portar skulle sparka
på vida gavlar upp.
Där muskeltvingaren i lugn av muskler
med nävar, skrudade i läderlod,
förvirrad värld med jättes barnablick
betraktade i ro.
Där firad statsman ringad stod av frågor
från dagens frågare i styvnat vimmel,
alltmedan sober gåsmarsch av de fallna
och högtidsstärkta åsiktsbankruttörer
invid berättade om styrkas svaghet
och planers sammanbrak.
I svarta raden skred jag bland de andra
på blanktryckspromenad bland brokigheter,
envar förtäljande om livets språng,
om lyckans inköp för en kullerbytta,
om köttets handelsknep.
Ett ivrigt läsaröga såg
väl även mig
i liten mörk oval,
med huvet böjt
– det livet böja låter ...
Vi drogo i ett varsamt tåg
från kyrka till kongressens sal,
från salen till en kyrka åter.
II.
Med tåg jag kommit hit från litenheten
i grön provins, där jag min gärning gjorde
i kyrka vit som bästa tankes renhet,
i kyrka röd som smärtans röda blod –
där jag i skuggigt ämbetsrum tog mot
den blossande, med löftet i sitt öga,
som bad om kyrkostämpel på sin lycka.
Där jag tog mot den bleknade, som bad
om ett bevis på dödens storbesök.
Där fåfängt jag med vilda sinnen brottats
och omakar till makar sökte göra,
då Ordet manat: ”Tu må vara ett”,
fast mänskovilja skrek: ”Var god och klyv oss!”
De stego sakta in,
när dödbok bläddrades i vintertid –
när odöpt bi i sommarträdgårn flög,
och fåglar lekte i attestlös glädje
vid blanka kronors sus.
– – –
Jag röster hörde, mörka, blida, vilda ...
Och tavlor såg jag – bilder, mycket skilda!
Se där! Det vita Centrum!
Med jubel undertryckt
i kyrkans tysta väntrum.
Världsmening själv, minsann,
av egen mening gjord.
Se, mörka myrtenglitt och skära kärleksknoppar! ...
En axel, sammansmidd av vita mänskokroppar,
kring vilken Alltet går av stjärnor och av jord ...
Med kuvad stolthet nalkades han.
Ett äretörstigt öga sög:
”Har ren du hört det, allvarets man?
Ett barn är fött, en son, som dög!
Napoleones händer –
filigran, filigran för dylik karl,
med trint och grop och ränder!
En mästersmed Naturen har,
som sådan småkonst sänder!
Vad litet väger tungt!
Ett barn är fött ...
Mitt barn – och därmed punkt!”
”Kommer jag hem och vill väl,
hotar han dra mej ihjäl,
kniper om börsen och slår.
River mitt hår...
Evig en olycka! Himmelens olycka,
var det när bröllopet skedde!
Karlen var den, som förledde.
Himmelens olycka
var det, när bröllopet skedde!”
”Skilj oss till säte och säng!
Bort med den buse och dräng!
Evig en olycka, himmelens olycka – – – ”
– – –
Men mannen blinkade och sade
i makligt majestät:
”Nå, vad beträffar det med börsen, pastorn,
så kan jag svara på, att hårt jag kniper,
ty jag kan räkna jag, men inte hon.
Och vad beträffar det med håret, pastorn,
så är det sant: Jag luggade den damen,
när hon mig ljög i synen rart en kväll...
Ty Andre man i garderoben satt
med vinbutelj,
när jag fick svagdricksslatt ...”
”Jag ville ha anmält: Min dotter är död,
Maria hon hette, den lilla.
Ej gammal till åren – men stöd åt sitt stöd.
Så varsam i livet och stilla.
Den sjunde var datum. Kvarteret jag har
ej längre bland virriga minnena kvar,
ty sorgen kan minnet förvilla...
Hon hette Maria, den lilla.”
”Vad tänker väl Herren på smärtornas dag?
Det ville så gärna jag fråga.
Om brista är sörja, då sörjer väl jag.
Att leva man knappt har förmåga.
Ett lekande minne jag leder i hand
och hjälper med strykjärn och blomma och band.
Med minnet jag ledsen får vandra här kvar,
i ensamhet brinna så stilla.
Den sjunde var datum –– den siffran jag har,
den siffran kan intet förvilla...
Hon hette Maria, den lilla.”
Vad tungt jag hörde och vad surt jag såg,
ej skakade min trygga ämbetshåg.
Jag stämplade och bokutdragen gjorde,
jag tröstade med kraft som tröstas borde.
När Vår kungjorde med sitt vita flarn
en födelse av markens nya barn,
när Vinter i advent gav frusen lilja,
jag tänkte alltid: God är Herrens vilja.
Och fredad satt jag i min ämbetsring,
och tysta änglar vaktade omkring...
Då kom en tid, som stampade i marken,
så traditioner klövos, rämnade.
Våld slaktade som höns små fredsavsikter,
med vita dun och skrämda kackel raskt.
Upp mänskligheten sprang –
ett dödsskrämt djur
med sår,
som flödade i bröst och sidor.
Kanonhet mark fick dricka ...
Men även stridsfritt land en dödsnöd sökte
som ivrig, nytänd firma kunder söker,
och sände ut bacillagenter kvicka
i varje hus.
En hundramilaskog
av granträd höggs
för att åt sorgen hackas,
och dödens tjänare fick tvenne hakor
och stånkade i trappan.
Då sjönk min styrka.
Ej jag mer förmådde
att hopsummera livets siffror så:
”Svartsiffror mest – rödsiffror ej så få ...”
Nej, svarta siffror togo överhand
att kasta ut de röda.
Jag ställdes i ett val: Stark ämbetsman
med kämpalugn i nöden
– eller
en brinnande apostel, som vill störta
på torget ut och riva sönder
de stärkta trasor,
kyrkostyv symbol,
vid ljungande rop:
”Som andens fackla vill jag vandra!
Till storms, min håg!
Stoft blive låga, bön,
bland skrän och kval!
Vak upp! På knä,
att Straffarn oss förlåter!”
– – –
En konferensman blev jag bland de andra.
Vi skredo i ett varsamt tåg
från kyrka till kongressens sal,
från salen till en kyrka åter.
III.
Så är på jorden städse ordningsfråga
av timmer funtad, men en andens längtan
är sammanvävd av skär osinnlighet,
den dopnamn får av hopplös sammansättning,
ty fasta uttryck aldrig dröm kan täcka.
Så blandade de sina fasta bjälklag
av tjänsteår och kassor och prebende
med stjärnestrålar eller luftmusik.
Och alla stolta, klara stjärndiskurser
och himlakontroverser kryddades
med ordningsprick och paragrafers kringlor
och klubbades med svarvat ebenholts.
Och trosnit drog med trosnit fingerkrok,
och höghet gav åt höghet danska skallar.
Men jag, som var i anden brinnande,
i smärta såg de vita vingar spikas
vid konferensens tunga furubord.
Och stundom tycktes som den stora Straffarn
vid denna lugna mötesredlighet
och denna ordnade förhandlingsgång
en suppleant i obemärkthet varit,
på papper krönt, men ej till tjänsten kallad.
– – –
Dock!
Ej bättre mötesform på jord man smitt,
ty stoft fick sitt, och stjärna fick väl sitt.
Jag tänkte ropa: ”Upptag till behandling
punkt nollettusen-ingenting i dag!
Den lyder så: Vad anses Herren mena?
Ty i det huvud jag har med på resan,
där har jag packat alla tidens fasor.
Nu råma städerna som djur
och stater svimma.
Nu brinner Krubban strax i Betlehem.
Kungsstjärnan sotas ner av feta rökar
från jord i brand,
från hem i brand, där krigarn ej
på fingret
ids räkna dem han för en dag
har ljustrat
på sliten bajonett...
Jag tänkte ryta: Upptag till behandling
mitt nödspörsmål!”
Då sade sekreterarn stilla så:
”En enkel lunch serveras klockan två!”
En flärdfri frestelse med Petrifiskar,
som hoppat upp och ner vid språk och smatter
och dansat i flottyr.
Små nyktra glas
med lugn och städad vara,
där inga sus och djävulsporl förmärktes...
Nu skred med Bacchuskind
och härmade med manings sträckta hand
den rörelse, som säger: Var välsignad!,
en kvickögd ganymed, omsvärmad av
små svarta tjänare, som faten buro.
Jag såg apostlabordet – vita duken
förvirrad blicken följde till den punkt,
där då,
i drömmar sänkt, mitt öga hade väntat
en ljuskrönt Höghet finna, men i stället
en sund och blomstrad ämbetsbroder fann.
Han grep ett fat och lät i helfet oskuld
demonisk groda daska ner i talet:
”Jag säger, bror,
att lammet dock är bättre
som det är
än i det gröna stuvat...”
Och, mättad utan mat, jag ängsligt kände
förbannelsen av köttets tryck.
Och darrande, i hopplöshet, som brände,
jag gick att dricka kvalens bittra dryck,
att lyfta i förfäran mina händer
i hjärtats ensamhet vid mörka stränder.
IV.
Då sprang på vida gavlar upp den port,
som gömda intrycks villervallor binda:
Drömmens sjufärgsgalna forsar
nu
i morlande tornado
störtade fram
och blandade sig
med verkligheters ting.
Uppsagd blev till feberflyttning
sund förståndskontroll med jämnmått,
lärareschemat, praktiska taxan,
ingenjörens ring.
Mudderverk med drypande skopor
vräkte syner jämt ur dyn.
Se, en köttblå råhet där!
Se, en vit och slagen hand!
Där på svarta svallen lyftes
fallna gudars brutna lemmar,
rivna proklamationsplakat.
Tidens gömda skräcknyheter
stego nakna upp på nytt,
hotande med vitnade händer,
stirrande med bristande ögon.
Flytt var allt – men dock ej flytt.
Futuristisk skola så
i ett hjärtas nattsalonger
vilda stycken exponerar:
Läppar, som av feghet tego,
händer, som för vinning dödat,
öga, grymhet givit sting...
– – –
Uppsagd var till feberflyttning
sund förståndskontroll med jämnmått,
lärareschemat, praktiska taxan,
ingenjörens ring.
I skog jag tumlade...
Där skuffade varandra dogmer,
och veka lärosatser fingo näsblod
vid knytnävsslag från sträva lärosatser,
och kräklor och gevär tillsammanstöttes
i klirr och skrammel – röster blandades
som i en sprängd och tokig jätteorgel,
där alla stämmor sluppit loss och skräna
i munnen på varandra.
Men mörka troppar ändå framåt rördes
vid tungt tumult mot fjärran svarta ränder,
och ovanför det svarta stundom sken
en flämtande, en klarröd gryning,
ett oberoendets och trygghets skimmer,
som små signaler klippte:
Bortom – över ...
Mot ringmur vroks jag – snart jag fann,
att denna var ett spår, i marken tryckt,
ett spår, som trampats i en bokstavsgjutning.
Ett D, vars storlek – cirka, cirka...
Ack, lilla måne, gyllne haremskippsko,
slängd i en mörkblå vrå!
Ack, morgonsol, rökmössa rosenröd,
av ägarn vrakad!...
Jag hade att i dryga almanacksår
mot nästa fyndplats treva, tills jag letat
en bokstav än – det var ett E.
Av storm
jag blåstes, och på hästen red jag.
Han skakade sin man – och varje skakning
gav mig en stjärnekvälja, ty en skur
av vita paragrafer störtade
i bubblig smälta
kring min panna
och gjorde huvet tungt och hett att bära...
Men när vid nattfärd tecknet U jag funnit,
då satte sig mitt högmod för att pusta
och säga:
”Klart på spår!
Ty spela här ej jättar topp med mig,
skall icke fattas mer än S i namnet,
vars ägare jag når i brus och storm!”
En visshet tog mig fatt, och måttlig bröstkorg
av stolthet svällde upp och vaggade
och steg
som havet, tills det fyllde ut
val hela himlens valv...
”Må locket springa!”
Valvet sprängdes –
likt ett väldigt kistlock
sig himmelskupan sakta lyfte upp
och vroks åt sidan med en knall...
I svartblå djupet
låg jorden som ett trint,
ett ljusgrönt äpple,
en torftigt mognad frukt
i evigt fall...
V.
En examinerad Prelat jag är.
Melåne.
Mitt huvud tungt som en kyrka är,
mitt öga klart som en måne.
Jag äter min höga kalops som mål,
min höga potatis därtill.
Men fradgar för fritt min höghets skål,
och stimmar för stolt min storhets skrål,
man stänger mig in i ett låghets hål
och räcker i luckan en sill.
Firulist, firulara!
Ty höghet är höghets fara.
En examinerad Profet jag är.
Melåne.
Jag var hos Gud, och jag vandrat där
bland stjärngrus, trinsande måne.
Jag ljög mig en ödmjukhet, ej jag bar,
och letade Höghetens spår.
Men Höghet ris av sitt blixtträd skar.
Ett ris profeten gav slag till svar –
och ränderna än han i hjärtat har.
Det känns, när det flaxande slår.
Firuskam, firulara!
Ty fåfäng är fåfängs fara.
Vid porten jag hojtade mäktigt så:
Melåne.
”Ditt spår är upptäckt. Så öppna då
för mig och drypande måne!
Du hör vad jag säger – men verka snart!
Du lämnar i uppdrag åt mig
att hämta den fallande äpplekart,
som studsar från blått och till blått med fart,
från natt och till natt – och som uppenbart
i vrede förkastats av dig!”
Firukast, firulara!
Men anspråk är anspråks fara.
Så säg mig: ”Skall strafflänken räcka, då?
Melåne.
Skall evig landsväg vår jämmer gå,
trots bönens mässande fåne?
Giv svar åt en finstädad konferens,
som pysslar vid klockornas slag.
Giv svar, som skrämmer,
giv svar, som bränns
om även det aldrig så snöpligt känns,
att icke jag står på bevisning läns,
när ordförarn frågar i dag!
Frågalätt, frågalara!
Men fråga är frågas fara.
Nu tändes det riset i maklig prakt.
Melåne.
Mig skedde svedan, jag redan sagt.
Strängt straffad frågarefåne...
Men när jag med bläsor i kvidan låg,
då hördes en svävande röst:
”Din länk, den räcker, den nog förslår...
Din länk den räcker i nödens år.
Den är av evighet – du förstår!
Så vare detta din tröst...”
Far min tröst – må du fara!
Kring tröst lade tröstarn snara.
– – –
Den armaste usling på jord jag var.
Melåne.
I anden plundrad, när natten bar
till sjukrum strålar av måne.
Då sjöng vid gryning ett barn i dag
vid fjärran rand.
Ett morgonbud med hälsans klara drag:
”Din starka längtan räcker, menar jag,
att lätta varandets och stoftets band.
Gott syfte lyfter mullen mot det klara,
nyss sjöng jag till mitt kärleksspel...
Ditt sjuka hjärta hörde fel.
Jag sjöng om länkar ej – om längtan bara!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar