med till matsäck av tant Nanna.
Bo bananer fick av Far.
Nu de ut i världen drar
för att lära A B C.
Annas docka följer me’.
Cyklar har då båda två.
Bo, han ropar: ”heja på!
Först så tar vi oss ett bad!”
”Ja!” skrek lilla Anna glad.
Dockan glömde de på stranden.
Ensam låg hon där i sanden,
tänkte: ”Ingen minns mig mer,
aldrig mer jag Anna ser!”
Ekorrn kom så snabb och kvick,
dockan i sin mun han fick,
skuttade i väldig hast
bort till toppen på en mast.
Och han lydde inte Anna,
fast hon ropa’: ”stanna, stanna!”
Fisken, stor med blanka fjäll,
hörde Annas rop och gnäll,
sade: ”sätt dig upp min skatt,
vi ska simma rövarn fatt!”
Grodan hjälpte, snäll och trygg,
barnen upp på fiskens rygg.
Sen de efter båten styrde
med sån fart att vattnet yrde.
Hönan som på stranden klev
nästan vild av skrämsel blev,
flaxade och skrek: ”ka, ka,
sånt kan aldrig sluta bra!”
när från båten med ett hopp
ekorrn flög till tallens topp.
Igelkotten hörde strax
hönans vilda rop och flax
och han skrek till ekorrn då:
”stanna, annars ska du få!”
Jordgubbsmor så rund och rar
skrek: ”Vad nu i allan dar!”
när i hennes lövsal, kluns!
dockan ramla’ med en duns.
Katten, som ur sömnen spratt,
jamade: ”Tag rövarn fatt!”
Mitt i språnget se’n han stanna
när han fick se Bo och Anna,
som på stranden våta kom,
medan fisken vände om.
Lingon lyste röda, granna.
”Oj, så fullt av bär!” sa Anna.
Och de åt allt vad de orkade
medan deras kläder torkade.
Månen såg på barnen ner,
sa: ”nu får ni skynda er,
om ni ska få dockan fatt
innan det har blivit natt!”
Nyponet på taggig kvist
sa: ”den dockan har ni mist!
Lyckan går så fort sin kos,
jag har mist varenda ros!”
Ormen som i gräset slingrade
väste elakt där han ringlade:
”Det är riktigt rätt åt er,
dockan ser ni aldrig mer.”
Päronet högt ovanför
viskade till barnen: ”Hör!
Dockan ligger hel och fin
bakom jordgubbsmors gardin.”
Glada skyndar Bo och Anna,
men de måste plötsligt stanna.
Vad står väl i vägen nu?
Ack, ett stort och konstigt Q!
Q man sällan dock behöver,
därför hoppar kvickt de över.
Rosen ler så glad och nöjd
över Annas hjärtefröjd
när hon får sin docka åter.
Dockan själv av glädje gråter.
Snigeln sträckte hornen ut
och trumpelade: ”tu tut!”
Tuppen gol så gällt och grant,
alltid främst som musikant.
Ugglan satt så tyst och tänkte,
medan ögat dystert blänkte:
”När de tystnat med sitt gnäll
ska jag ha konsert i kväll.”
Vallmon viskade: ”tyst, tyst!
säj godnatt nu utan knyst.
Alla barn i säng ska stoppas.
Läxan kan ni, vill jag hoppas?”
X vi har i läxa fått”,
sade Bo och Anna brått.
”Hur vi kring i världen tittat
inget ord på X vi hittat!”
Yxan som på väggen hängde
vasst på Bo och Anna blängde,
sa: ”Mitt namn skrivs ju med X,
liksom häxa, sax och käx.
Värre blir det, må ni veta,
finna några ord på Z.”
”Zinkvitt ser jag att det står
här på denna gamla lår.
Då behöver vi ej leta
efter flera ord på Z.
Kom och låt oss hemåt ro
strax i låren”, tyckte Bo.
Åror fann de ner vid ån.
De klev i och sköt ifrån.
Anna styrde med en kvast.
Dockan höll hon stadigt fast.
Men så skrek hon plötsligt: ”O!
båten tar in vatten, Bo!
Tänk ifall den skulle stjälpa!
Här finns ingen som kan hjälpa.
Fågel lilla, råd oss du:
Vad ska bäst vi göra nu?”
Ärlan kom så snabb med svar:
”Cyklarna på strand finns kvar.
Kliv ur låren med det samma,
cykla sedan hem till mamma!”
Ödlan kilar till sitt bo
under landsvägsdikets bro
och berättar för sin fru:
”Barna, de är hemma nu!
Dockan har de tagit me’.
Alla kan de ABC.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar