En ny visa på en gammal ton

 

(30 juni 1711, inför Drakes bröllop den 1 augusti)

En ny visa på en gammal ton,

då tvenne förnäma personer av gammal adel, löjtnanten välborne herr Carl Magnus Drake med den välborne jungfru, jungfru Gunnila Montgommeri inläto sig i den gamla stadgan, som i Paradiset begyntes, vartill Den Gamle give dem sin välsignelse.

När sjuttonhundraelva
är i sitt halva lopp
och världen börjar skälva
för Karl, som vaknat opp;
den ryssar fyrti tusen
bevist till överflöd,
att den för dem släckt ljusen
måst’ inte varit död;

när Sverige är välsignat
med ymnig växt och korn,
dess ovän ligger dignat
och luktar på bränt horn,
när segren vägen banar
till frid och landsens flor,
när pest och sjukdom stanar
och gräs på graven gror;

si, då är gott att leva,
då rinner i vår håg,
vad Adam tänkt’ om Eva,
då först han henne såg.
Han visste väl besinna,
det utgick på ett par,
att hon var skapt till kvinna
och han var skapt till karl.

Man märke väl på orden,
när man i biblen läs:
han tog mot tomma jorden
och lämna’ folk som gräs.
Vi skull’ man oss då skylla,
att vi ha konsten glömt?
Skall kärlek icke fylla,
vad fiendskapen tömt?

Nog har här delts ut slängar
i dessa elva år,
därav mång’ tappra drängar
ha fått sitt banesår.
Lät delas nu ut kyssar
och annat ljuvligt mer,
så botas, vad de ryssar
i släktren rivit ner.

Till bara ris och plaggor
har Gud ej skapt all skog;
lät somt ock bliva vaggor;
här finns ju timmer nog.
Allt lin blir ej till slöjor
och svepning, hoppas vi,
somt lär väl barneblöjor
och brudgumsskjortor bli.

Den världen gärna fägnar
med nytt förskott och folk,
på hela världens vägnar
jag tackar såsom tolk.
Tack skall herr Drake hava,
som tänker på vår brist,
att Sverige vid Pultava
en hop med adel mist!

Hans hjärta obedårat
bör sig ock tacka självt,
som utsökt och utkorat
den till sin kära hälft,
vars dygd och ljuva väsen
liksom en panacé,
en dronning ibland gräsen,
kan liv och hälsa ge.

Allt krigsbesvär och möda,
all olust, sorg och harm
han glömma lär och döda
på brudens sköna arm;
vad Frankrik och Holländer
ha lämnat obetalt,
emellan hennes händer
han dem kvitterar allt.

Till Spanien for han hädan,
dit måste ock hans fru;
med ett liv slapp han dädan,
hon slipper väl med tu.
Vad hjälper sig förställa?
Allt går ju ut därpå.
Gud ge, när det skall gälla,
att resan väl må gå;

att när vad prästen spådde,
blev sant sjuhundratolv,
att svenska barnen trådde
vår fröjdedans på golv,
att då de ädla makar
med fägnad måtte se
par vackra, friska Drakar
åt dem i vaggan le!

Så leve Fostorps herre
nu lycklig med sin fru!
Gud ge dem inte värre,
än jag dem önskar nu,
så sku de bli så lika
i ära och respekt,
så gamla och så rika
som någon i sin släkt!

Additament till en preciös:

Ditt magesjuka öra
måst’ aldrig sitta jämnt,
som vämjar vid att höra
på ett förnuftigt skämt.
Vill bonden ock (till pocker!)
nu med bli delikat?
Ge’n gröt och ej ärtskocker,
så vet han, det är mat!

J Runius: