Det är kraftigt, men så kallt i Norden!
Längre ner till den bebodda jorden
längtar du från snö och is,
dit där druvan och orangen blommar,
dit där grönklädd maj och mognad sommar
vila över paradis.
O, hur skönt förflyga livets stunder,
suckar du, ibland dess lunder,
vid dess näktergalars sång!
Drucke jag utav dess silverströmmar!
Bleve min inbillnings drömmar
verkliga ändå en gång!
Varför icke? Vad är verkligheten?
Vad I kännen, vad I veten,
det är verkeligt, det leven I.
Låt blott konsten lyfta er ur gruset!
Vidsträckt är hon, såsom himlaljuset.
Och som havets våg så fri.
Se, Skidbladner vinkar dig vid stranden.
Över haven, över landen
diktens gyllne skepp går fram.
Evig medvind i dess segel susar.
Skönare dig jorden tjusar,
högre himlen, från dess stam.
Oden timrade det själv med världen,
egennyttan, avunden och flärden
tas ej mot inom dess rena bord.
Skalden med den gyllne lyran
står vid styret. Gudayran
jagar köln kring hav och jord.
Väl, så stig med lust på spegeldäcket!
Som en morgondimma faller täcket
ifrån andevärlden. Hon är din.
Huru vänligt skog och klippa nickar!
Huru vitt du från din mastkorg blickar
i de blåa landen in!
Segla oförskräckt! Se, djupt i väster
står bland gyllne moln en stad. Vad fester
firas där, vad sång, vad dans!
Hur dess kolonnader skina!
huru tornen bada sina
tinningar i purpurglans!
Lustigt är där, som på Idavallen.
Där är ännu icke Balder fallen,
Brages harpa klingar där ännu.
Forntids minnen, framtids öden,
livets gåta, gåtan utav döden,
allt förklarat skådar du.
Därför längta icke mer från Norden,
skönheten är vansklig uppå jorden,
endast dikten hör hon evigt till.
Var som helst du må av ödet ställas,
finns Hesperien, finns Hellas
för din syn, så snart du vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar