Andreas har du kanske sett?

Andreas har du kanske sett?

Han fiskar i Gennesaret, 

där Jakob och Johannes bor, 

och Simon är hans egen bror.

Men när Johannes Döparen 

tar täten, blir Andreas en 

som följer honom vart han går, 

som döps och lyssnar och förstår.

En dag så pekar Döparen 

på timmermannen, släktingen, 

och ropar: ”Se Guds Lamm som är 

det lamm som världens synder bär!”

Andreas fattar inget först 

men drabbas av en inre törst, 

och med en vän så går han nu 

och frågar Jesus: "Var bor du?" 

"Följ med och se", får de till svar, 

och hela dan de stannar kvar. 

Andreas börjar ana då 

att de Messias själv stött på.

Det måste han berätta för 

sin bror, så där som bröder gör. 

Och Simon hakar gärna på, 

till Jesus vill han genast gå.

Sen fiskar de ihop igen,

men snart de kallas av sin vän

till mänskofiske på hans led.

De lämnar allt och följer med!

Och fast Andreas ju var först, 

ska Simon Petrus jämt va´ störst. 

Med Jakob och Johannes går

han allra främst i Jesus' spår.

Andreas är rätt nöjd ändå, 

han pratar mindre, ser ju så 

ifall det är nån fler som han 

nu fram till Jesus hjälpa kan.

En liten pojkes fisk med bröd 

får mätta tusentals i nöd. 

När Jesus den i handen tar, 

välsignas maten pojken har.

När några glada greker ler 

och om en träff med Jesus ber, 

Andreas ordnar det förstås, 

vad Jesus sa når också oss.

Andreas är en missionär, 

han vittnar om vem Jesus är.

Apostel blir han, en av tolv, 

på deras ord står Kyrkans golv. 

Andreas dräptes på ett X, 

men lärde Kyrkan: ”Gå och väx!” 

Så på novembers sista dag,

vi minns Andreas, du och jag.

A Holmberg:

Kung Karl, den unga hjälte

Kung Karl, den unga hjälte,
han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”

Och en mot tio ställdes
av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
en skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
de snaror ut med hast:
den höge yngling sade
ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
en ny Aurora kom;
från kämpe tjugoårig
hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
uti hans svenska barm,
i glädje som i smärta
blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
på graven länge se'n,
och hundraårig mossa
betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
det gamla sagoland,
och dvärgalåten tystnar
mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
den höge anden kvar;
han är ej död, han blundar,
hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,
din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
historien dit och lär,
och svenska äran viger
sin segerfana där.

E Tegnér:

De och vi

framförd vid Koch-festen 30/11 1890

Två tankar, som korsat varandra
- två världar i samma by -
den ena glöder som solfall,
den andra som morgongry.
Vi vilja jubla för segrar,
som av flit och snille nås;
de fira i fackellågor
massakerns apothéos.

De tro, att Sveriges ära
slumrar i värjans egg,
att landets lycka värnas
säkrast bak vallars vägg,
att laddade kruppska pjäser
skola väcka till liv igen
den stolta storhets-saga
som ekar bland fjällen än.

De räkna vunna troféer,
var fana, var tagen galej -
de tusen och tusen tårar
de kostat, dem räkna de ej.
De höra blott vapenrasslet
och lurarnas segerskri,
millionernas bleka kvidan
går deras öra förbi.

Vi tro att i dagar, som komma,
skall stiga ur tidens ström
den lyckas ö, som glittrat
från urtid i folkens dröm:
åt mänskan en nobel vilja,
åt jorden en evig fred!
Och vi tro, att allas lycka
blir lycka för Sverige med.

Varhelst en forskning vågar
att slå en fördom ihjäl,
där nitas in en hörnsten
för kommande seklers väl.
Varhelst i vetandets gårdar
man mejslar en tanke käckt,
där bygger man väg till lyckan
för väntande mänskosläkt.

Och därför - varhelst en avgud
i mörkret står hög och rå -
dit in, dit in, kamrater,
där finnes ett Narva också!
Varhelst en vildmark drömmer
om plog, som hon aldrig känt,
varhelst sig en gåta gömmer,
där har du din väg, student!

Hav vård om de tankespiror,
som ännu i groning stå!
Lyft högt på sköld den sanning,
som fåvitska spotta på!
Ställ dig orädd in i ledet
bland fria, tänkande män -
och då skall du se, att Sverige
blir hedrat och stort igen!

Och du, kamrat där ute,
vill du ge mig din hand, så kom -
vårt mål är ju detsamma,
fast vägen vi tvista om.
Vi tävla ju bara i kärlek
för samma vackra mor,
som en gång vår arm och vår hjärna
skall göra hedrad och stor.

A Strömstedt:

Statyers samkväm

 

"Först blamage - sedan bli staty."

Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock

på alla blamagerna dina,

du återvänder med tillknäppt rock

och uttryck putsade, fina.

Börjar på nytt

med varsamhet.

Morgon har grytt

på kvällsförtret.

Samtalsmarken är vit i dag

och ej av olust punkterad...

Liv och lycka! Vad yttrade jag?

Snart dräller ett ord till obehag,

och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,

och vinterligt karg i talet.

I tystnadsringen är mänska fri,

där löper ej tunga galet.

Tag dock en ton

om svart, om vitt! ...

Reservation 

vart ord har smitt.

Stängsel drar du till värn och skydd

med kalla blickar för stunden.

Liv och lycka! Vad världen är brydd!

Jag ser dig liksom med sockel prydd,

när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.

Här hägra prydliga vyer!

God dag, staty! Pardon, staty!

vid glädjens långbord statyer.

Kopparhand tog

så stelt sitt glas.

Kopparmun log

vid kopparfras.

Blylock klippa - och kulögt le

nu ögon i gjutgodsgamman.

Liv och lycka! Måns Stenbock, se!

Se, Carolus Rex och von Linné

på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man

med fri och skinande panna -

i saknad såg du hur öga brann

av glädjens högmod, det granna!

Bångstyrig, bred

var fri mans bikt...

Sockelman vred

sitt huvud strikt.

Styv du sitter där likaså

med reservationerna klara.

Liv och lycka! I kväll skall du gå

betryckt att icke i livet få

av blod bland statyer vara.

B Sjöberg:

Om man ej ibland får skoja

Om man ej ibland

får skoja,

då är livet bara

goja.

H Hamilton:

När som augustimånens bleka skära

När som augustimånens bleka skära

om kvällen smyger utmed skogens rand,

när åkerärtan läckra skidor bära

och krusbärsbusken dignar på sitt land,

när ut på fälten rågen bugar gul

med doft liksom då mamma degen fattar,

när djupt i lövträdsskogens dunkla skjul

de skimra, champinjonens vita hattar,

när syrsan ger var kväll konserter gratis,

när det finns fullt med äpplekart och färsk potatis,

- då ungar, hej, då är den rätta tiden!

Då fram med spön, och fram med edra håvar,

ty innan kvällens timme är förliden

ska vi ha kräftor, jag det svär och lovar.

Men sen, när natten kommer mörk och sval,

med jägarhornet ger jag en signal

i skogen och på fälten gällt den rungar:

kom in, kom in, nu ä´ di kokta, ungar!

H Hamilton:

Nu seglar på halvmånens skära

Nu seglar på halvmånens skära

de tokiga drömmarnas troll.

Då klingar det fjärran och nära

små lustiga visor i moll.

Och mänskor, som gråta och drömma,

de somna och skratta och glömma.

H Hamilton:

Mitt liv och kiv familjeliv

Mitt liv och kiv

familjeliv

det är det bästa förhållande.

Med kaffe på sängen

och picnic på ängen

så blir det rent förtrollande.

H Hamilton:

I sitt trevna sommarbo

I sitt trevna sommarbo

morföräldrarna i ro

smälte goda middagsmaten:

oxsvanssoppan och spenaten,

färsk potatis, fricassé

och till slut ett fint gelé.

Morfar satt så tryggt i lä,

hade barnbarn i sitt knä.

Solen sken så varm och blid.

Allt såg ut som fröjd och frid.

Ytan kan dock lätt bedra.

Friden var comme-ci, comme-ca.

Mormor tålde inte mågen,

fnös och hosta´, när hon såg´en.

Mågen, som var lite sliski´,

längta´ bara efter whisky.

H Hamilton:

Här ska det bli trolleri

Här ska det bli trolleri.

Vinterns tid är nu förbi.

Hokus, pokus, snipp och snopp:

Vakna, lilla blåsippsknopp!

H Hamilton:

Hennes kunglig höghet Klutaluta

Hennes kunglig höghet 

Klutaluta

täcktes alltid själv

gå kring och pruta.

"Finns här", sa hon,

"något läckert vilt,

åt min lille söte trollepilt?

Färska paddor, ormar eller mask,

flugsvamp, myrägg

eller annat snask?

Men jag ger,

min godaste madam,

fyra öre blott

per kilogram."

H Hamilton:

Gung gung, min lilla kung

Gung, gung

min lilla kung!

Kronan är tung.

Gunga försiktigt, min vän,

annars så mister du den.

Gung, gung

min lilla kung!

H Hamilton:

För ticke ticke tu

För ticke ticke tu,

det här, det är min fru!

Vi gifte oss i går,

när hon blev femti år.

Hon ägde blott en hatt

och så en gammal katt.

Ja, ticke ticke ti,

jag gjort ett gott parti!

H Hamilton:

Bulleri smutt

För bulleri smutt

nu blir det en butt.

För smilleri snäll

nu blir det en smäll.

Hej, smäckeri smock

jag stångar min bock.

H Hamilton:

Fåglarna sjunga och blommorna dofta

Fåglarna sjunga och blommorna dofta,

Lillan här går utan klänning och kofta.

Säg, ska vi springa till gömmeriland?
Där finns det vackra saker, otroliga.

Långt är ej hem till glömmeriland,

där man kan minnas bara det roliga.

Bortanför det ligger drömmeriland.

Där finns det ängar så vackra och soliga.

Fjärilen flyger och sitter på hand.

Bara små fötter de traska i sand.

H Hamilton:

Flyg, flyg storkefar

Flyg, flyg storkefar,

bort till landet Mirelar

över skog och fält och by

genom rosig aftonsky!

Flyg i norr och flyg i söder,

skaffa mig små söta bröder!

Flyg med östan, flyg med västan,

sök mig ut en vacker fästman,

morsk i strid och nätt i dans,

med en liten krullig svans!

H Hamilton:

En kråka sitter på björkekvist

'

En kråka sitter på björkekvist,

en stor, en stor, en stor.

Han är så fuller av argan list

och glor. Och glor. Och glor.

"Jag tänker flax, jag tänker krax,

jag tänker äta upp er strax."

H Hamilton:

En gammal mara

En gammal mara

uti Sahara

åt korv med sked.

Men negrer tvenne

de åto henne

och korven med.

H Hamilton:

Där näckrosen gungar på speglande sjö

Där näckrosen gungar 

på speglande sjö,

åt trollets små ungar

har bäddats en ö.

Då glada och goda

de känna sig där,

och ej ens en groda

de göra förnär.

Men borta i ljungen

står trollfar och glor:
"Nog elak blir ungen

när blott han blir stor."

H Hamilton:

Draken låg vid stadens mur

Draken låg vid stadens mur,

slukade båd folk och djur.

Alla voro gruvligt rädda

utom Kungens dotter, Hedda.

Ensam med ett krucifix

gick hon fram och sade: "Nix,

ge dig genast bort från stan

och bliv vegetarian!"

Underbart är vad en kvinna

kan med tro och oskuld vinna,

draken han blev flat som katten,

levde sen på gräs och vatten.

H Hamilton:

Det är kallt - en tjugu grader

Det är kallt - en tjugu grader.

Luften är så skarp som stål.

Bönder uti långa rader

komma över sjön med kol.

Imman står från hästens manke.

Det är tungt i backens stup.

Hästen frustar, bondens tanke

är en väldig herrgårdssup.

Brukspatron, så rak i nacken,

står i språk med Anders Mas.

"Kära Anders, här på backen

går nog allting snart i kras.

Kolet stiger, järnet sjunker,

inga anbud kan man få.

Det blir fasligt klena grunker

di får skrapa, mina små."

"Brukspatron", så svarte Anders,

"vill han veta vad jag tror?

Nu så har det gått åt fanders

ända sedan jag blev stor.

Ja, jag börjar tro att skrapet

räcker nog åt småherrskapet."

H Hamilton:

Det ropar i skogen när solen går ned

Det ropar i skogen när solen går ned

och dimmorna vakna i snåren:

Kom med, kom med på villande led!

Det händer så mycket om våren.

H Hamilton:

Det lilla trollet, herr Tok i Tok

Det lilla trollet, herr Tok i Tok,

gick ner till ån för att meta,

men aldrig fnask fick han på sin krok,

hur än han titta´ och leta´.

Ty alla fiskar i hela ån,

de gnodde bort som besatta,

när som de skådade trollets son

och hörde skatorna skratta.

Men tyst och spänd i varenda lem

han satt och glodde på flötet,

och om han inte har pallrat hem,

han sitter ännu, det nötet.

H Hamilton:

Dansa, mina nassar små

Dansa, mina nassar små!

Tralla, trallala!

Fläsket blir så läckert då.

Tralla, trallala!

Mitt i en lek

blir man en stek.

Snabbt som en skymt

glädjen har rymt.

Dansa, mina nassar små,
livet är grymt!

H Hamilton:

Carl och Per gick ut på jakt

Carl och Per gick ut på jakt.

"Nu", sa Carl, "ska det bli slakt.

Ser du rödstjärtsungen där?

Han ska dö för mitt gevär."

Carl han sköt och ungen flög.

"Carl", sa Per, "jag tror du ljög."

"Ja", sa Carl, "men kära, kära,

det var rysligt, rysligt nära."

H Hamilton:

Calle, han var tretton år

Calle, han var tretton år,

gick i vall med prostens får.

Fåren sprungo rakt på tok,

Calle plugga´ i en bok.

Prosten sa: "Gud hjälpe mej,

vad skall det väl bli av dej?

Livet får ej tas med fusk,

du till slut nog blir en slusk."

Calle pluggade och grät.

Ingen vet hur hårt han slet.

Mången dock sin lycka når,

fast han ej kan vakta får.

Calle var en lycklig ost.

Tänk - till slut så blev han prost!

H Hamilton:

Vad det är skönt att sätta sig att tänka

Vad det är skönt att sätta sig att tänka

när man har ingenting att tänka på!

Där tror jag att jag ser en stjärna blänka.

Den blänker - ja, visst gör den så!

Ja, stjärnorna de blänker och jag tänker,

jag tänker, tror jag nästan, att de blänker.

H Hamilton:

Bingeli bång

Bingeli bång

klockornas sång

dallrar i sky

drar över by.

Bångeli bing,

klämta och ring!

Fall över sjö

skimrande snö.

Bingeli bång,

natten är lång.

Vakna, vår präst!

Sela din häst!

Bångeli bing,

skynda och spring

fjärran och när

- julen är här!

H Hamilton:

Aldrig känner man sig duven

Aldrig känner man sig duven,

sa den kloke, gamle uven,

bara man på något håll

har en liten smula troll.

Kom, nu ska vi gå och tjuta,

natten lång kring bondens ruta

skrämma livet ur hans barn,

stanna hjulet i hans kvarn.

Rackartyg, sa gamle uven,

ska man ha när man blir duven.

H Hamilton: