Jag dör den dag jag dör.
Nu kommer jag tillbaka
till hemmet, dit jag hör.
Det står där mörkt och skakar
i hedens vilsna blåst.
För mig tänds inga stakar.
För mig är dörren låst.
Jag dröjde ofta inne
i mina vänners hem.
Mitt hem var bara minne
och ingenting för dem.
De andra kunde bygga
ett fäste för sin själ.
Jag fann det enda trygga
hos det jag sagt farväl.
Allena kom jag åter
till hedens blåst och regn.
Ett gammalt hjärta gråter
i gamla kamrars hägn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar