det vemod mig gripit har?
Ej vill mig ur sinnet fara
en saga ur forna dar.
Det faller en skymningsdimma,
och stilla flyter Rhen,
och bergets toppar glimma
i aftonsolens sken.
Där uppe en ungmö sitter
i underbar skönhetsvår
med gyllne smidens glitter
och kammar sitt gyllne hår.
Hon sjunger, då hon reder
sitt hår med gyllne kam;
den sången tonar neder
så väldig och undersam.
Och seglarn i liten julle
han gripes av hejdlöst ve;
mot skären han blicka skulle
men måste mot höjden se.
Snart, tror jag, böljor välva
över man och båt sin gång -
Loreley, du trolska älva,
det gjorde du med din sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar