Andra glädjas åt våren, för mig är våren förgiftad.
Var gång det lider mot vår lider mitt år mot sitt slut.
Intet är mig så hemskt, så sjukt och förpestat som våren:
vår det var liksom nu, den gång min själ sprang itu.
Åter en bländande vårdag stirrar mig vaken i ögat,
sorg, som sov under snön, vaknar med våren till liv.
Åren ge mig ej bot, och solen bränner i såren,
främmande irrar jag kring här i min barndoms stad,
här i min mandoms och kärleks stad, i vars gator och parker
varje sten och vart träd gömmer ett minne för mig.
Framfarna vårars minnen fräta som gift på mitt hjärta,
minnen bli vissna blad, bladen de gömma en orm.
Fjärran och främmande blev mig min enda kärlek i världen.
Solen vitnar mitt hår. Åren ge mig ej bot.
H Söderberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar