Räddad

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.

Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.

Lugn, lugn jag huvudet lutar

mot en helig syn, ditt dröjande minne.

Tempel; tillflykt; rening;

helgedom min!

På dina trappor undan mörkret räddad

trygg som ett barn somnar jag in.


K Boye:

Ja visst gör det ont när knoppar brister

 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädens knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

 
K Boye:

Venus

Ensam, alldeles ensam

högt över ljusa staden
står i turkosblå rymder aftonstjärnan.

Vårens första grönska
doftar under hennes sken,
och staden andas
med längtans korta andetag
under den stora stjärnan.

O denna trista kväll!
O denna klarhet av blå april,
mer trist än grå novembers regn
och svarta höstens skuggor!

Vart skall mitt hjärta vandra
att undfly minnet,
att undfly aftonstjärnans
vita, ljuva glans?

Hur vårligt klar är luften
och vinden ljum och mängd med doft
från havets dyning och från parkers grönska...
O denna trista kväll!
Hur härdar hjärtat ut tills natten kommer?

När bleknar äntligt Venus
bekrönta huvud?
När tystna dessa rymders
ljuva bröllopssång?

Venus, strålande Venus,
ännu ensam i vårrymden!
När äntligt himlens sken av klar turkos
förbytts till djup viol,
då skola de sköna Plejaderna
träda fram ur sitt töcken
och styrkans röda stjärna, Mars,
skall fylla nattens väkter
med härligt ljus.

Då, likt fantomet, bleknar
din bild och sjunker;
hos nya stjärnor samlar
hjärtat kampens kraft.

O snart -
snart djupnar ljusa kvällen till violblå natt.

Karin Valborg Ek:

Fru Rose

Fru Rose är drottning till Östanby —

fru Rose är skön som en skimrande sky.
Fru Rose har juveler och pärlor.

Fru Rose har siden och silver och gull,
av lysande härrskap är balsalen full.
Fru Rose har juveler och pärlor.

Fru Rose har kärlek och klingande skratt
och lyser och leker med lyckan ta fatt.
Fru Rose har juveler och pärlor.

Men trälarna uppå fru Roses gård
de mumla i tysthet: ”Fru Rose är hård ...”
Fru Rose har juveler och pärlor.

De säga: ”Vi alla, som glädjen har hällt
i bägaren hennes, vi lönas med svält ...”
Fru Rose har juveler och pärlor.

”Vi bo ibland trasor som smutsiga skarn,
vi föda till träldom bland smuts våra barn.”
Fru Rose har juveler och pärlor.

”Nu sover hon gott efter famntag och skratt —
kanhända hon vaknar en brinnande natt ...”
Fru Rose har juveler och pärlor.


 R Jändel:

Monsieur de Brie

Monsieur de Brie,

monsieur de Brie,

monsieur Maurice de Brie -
han har genie
och fantasie
men saknar energie.
Han kunde skald och statsman bli
om blott hans vilja ägde pli.

H Löwenhjelm:

Prognosticon över skottåret 1712

I anledning av den nya dagen

som är 30 febr eller VICTORINI dag

Nu börjas här ett år som aldrig haft sin like,

ett år som ingstans finns mer än i Svea rike,

ett år som är helt nytt och ohört allt tills nu:

ett år vars dagar är trehundrasextisju.

Ett år, det tolfte sen den tolfte CARL blev rätter

dra värjan mot August, mot Fredrich och mot Petter:

ett år som kungens namn och siffra står uppå,

ett år på vilket jag har största lust att spå.

I syne är jag ej, jag hatar de fantaster,

jag är förskräckligt ond på de entusiaster,

en skrock-spåman och jag förliks som katt och hund,

och plugga lögn i folk fördömer jag i grund.

Ej för nån Josef jag och Daniel mig berömmer,

fastän jag då och då om stora saker drömmer:

profeter har så få vårt Nya testament,

av en jag namnet väl men inte konsten länt.

Dock spår jag likafullt, så länge träna knoppas,

så länge ingenstäds förbjudet är att hoppas,

så länge detta ej i kyrkan lyses på,

så länge är ej synd på mitt maner att spå.

Förtvivla är att spå sig själv och andra illa,

att därtill finnes skäl kan ingen mig inbilla,

men hoppas är att spå sig själv och andra väl,

så länge Gud är till, så har man därtill skäl.

Så länge Gud är Gud, är han en nådig Fader,

så läng´ han nådig är, så kan man vara glader.

Där man är glad, där har all fruktan avsked fått,

där ingen fruktan är, spår hoppet sig allt gott.

Jag spår ett rart nytt år, uppfyllt med rara saker,

att björnen lär bli tam och örnen lär bli spaker,

att månen torde snart för solen bocka sig,

och stämma in med oss: O Gud, vi lova dig!

Jag spår ett gott nytt år för dem som sorgsna varit,

för dem som länge nog ha härtills illa farit,

det måste ju bli sant vad jag dem såleds spår,

såframt vi sjunga rätt: Sorgen för glädje går.

Jag spår ett klart nytt år: den svenska kungastolen

från öster lyse fram den stora nordska solen,

så slipper kungens hus sin tolv års långa natt,

och sjunger så: Gud har sin sol igen uppsatt.

Jag spår ett segerår: att Sverige skall få seger,

att fiendens onda sak blir sist för hämnden feger,

att vad han tagit in måst han där fördra sky

och ropa mellertid: Varthän skall jag dock fly?

Jag spår ett dunderår: den dubbla skottårsdagen

vår Victorinus helst gör gott och ont i magen.

Svensk lösen menas med de dubbla skott, kan tro,

då sjunger Victorin: In dulci jubilo!

Jag spår ett tryggt nytt år för alla svenska städer,

att de ej låsas upp av varken Pål ell´ Päder:

hans nyckel sönder är, hans dyrk gör ingen sorg,

vi hoppas att: Vår Gud är oss en väldig borg.

Jag spår ett rådsällt år för samtliga Kungl Råden,

ur krigets labyrint att finna rätta tråden,

så att vi måge se hur Gud har varit blid

och hört vårt trogna: Ack, låt bergen bära frid!

Ett fridsamt år, ty vad vi sjuttonhundra miste,

förstå den dag som nu i Göjan blir den siste,

det få vi nu igen. En Fredag, tänk, vad hänt!

Gud give vårom Kung Fred och gott Regement!

Jag spår ett frihetsår för våra fångar arma,

att Gud sig lärer dock snart över dem förbarma,

så att de, sluppna väl sin fångelevnad svår,

må sjunga: Nu, nu är det rätta fria år!

Jag spår ett fruktsamt år, det kan jag dock ej dölja,

på hoptals bröllop må ju hoptals barnsöl följa.

Med rätta må i år den slå sin ugn omkull,

om vilken sjöngs i fjol: En kvist av vinbär full.

Ett evigt jubelår jag slutligt spår oss alla,

som Gud i år har tänkt ell´ framdels till sig kalla.

Vem först det av oss bör Gud bäst allena vet,

men han skall ha i psalm: Väl mig i evighet.

Jag har nu spått, det är, förklarat min åstundan,

jag önskar allt blev sant, och intet toges undan!

Väl blir det som vi tro och som vi flitigt be,

dock minns därhos: Vad min Gud vill, alltid det ske!

J Runius:

Islossningen i Uleå älv

 

Sömnlös ryter i ljusnad majnatt
Ämmäs våg uti snövitt svall.
Överlistad, men aldrig kuvad,
först förkunnar hon vinterns fall.

Och då reser sig Koivukoski,
kastar trotsande bojan av.
Klämd med brak uti tjugu forsar,
svindlar isen i Niskas grav.

Vred han kämpar mot Ahmas´ bölja;
tornhög reser sig än hans prakt.
Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker,
Pyhä krossar hans vilda makt.

Störtad, stönande, stupad, stormar
vinterhären från fall till fall,
plundrar, flyende, kvarnens kuggar,
ladans skördar och strandens tall.

Slagen nalkas han Merikoski.
Se, då än vill han våga allt;
tornar skyhögt de vita murar,
ropar trotsigt åt floden: halt!

Vad! Den starke, som aldrig ryggat,
Oulu, hejdas i loppet han?
Blek förtvivlan stränderna griper,
vattnens furste besegras kan!

Ve, i vanmakt böljorna häva,
silas slagna kring nejden ut.
Fälten dränkas, gatorna sköljas,
floden stiger med var minut.

Då - i stunden av stum förfäran
dånar isen med åskors knall,
och den dignande dammen bågnar,
brakar, brister för flodens svall.

I millioner och än millioner
vita, skimrande spillrors tåg
skingras väldiga vinterhären,
att förgås uti havets våg.

Nejden andas. Böljorna sjunka.
Skummig går över brusten damm,
fri och segrande, stolta floden
majestätisk sin bana fram.

Z Topelius:

O jord, som stiger tvagen

O jord, som stiger tvagen 

ur glidande isars bad!
Han kommer, den stora dagen,
om vilka siaren kvad.

Över lågande blånande åsar
går ett skimmer som förebud.
Så täljen, i skinande måsar:
Det är solen, det är dagens gud.

Du, som ruvade skum och dunkel
med natten som huvudgärd,
långt söderut står en karbunkel,
rund, röd och förundransvärd.

Du folk, som i grottor dig gömde,
i skumhet och gruvlig skräck,
han kommer, den guden du drömde.
Dina bedjande armar sträck!

Träd ut och skåda att världen
är stor och härlig och vid!
Lång, mycket lång blir nu färden
och full utav mödor och strid.

Träd ut och skåda ditt rike,
ditt arv i besittning tag,
och blive till gudars like
de bävande trälar en dag!

H Löwenhjelm:

Du ska tacka

Du ska tacka dina gudar, 

om de tvingar dig att gå 

där du inga fotspår 

har att lita på. 

Du ska tacka dina gudar, 

om de gör all skam till din. 

Du får söka tillflykt 

lite längre in. 

Det som hela världen dömer 

reder sig ibland rätt väl. 

Fågelfri var mången, 

vann sin egen själ. 

Den som tvingas ut i vildskog 

ser med nyfödd syn på allt, 

och han smakar tacksam 

livets bröd och salt. 

Du ska tacka dina gudar, 

när de bryter bort ditt skal. 

Verklighet och kärna 

blir ditt enda val.

K Boye:

Anders Carl Rutström 300 år: Ur stoftet blev i Herrens hand

Ur stoftet blev i Herrens hand 

en livets källa väckt,

vars ådra sig till alla land

har droppvis delt och sträckt,

och många tusen ådror sett,

ja, strömmar än båd vitt och brett,

det är vår kropp och själ.

I denna ädla purpurflod

vart liv och hjärta flöt,

till dess en dyrbar droppe blod

sig från den blicken bröt,

som utav Herren var utsedd

för var och en, att bli beredd

till mänskokropp och själ.

Ack! hade världen sig bekant

hur dyr vår kropp och själ

är räknad, och vad som förbant

Guds Son att bli en träl

i ett så gruvligt slaveri,

skull´ det en evig fägnad bli

att vara mänskosjäl.

En mänskosjäl är mera värd

än hela himlens skrud,

vartill hon evigt är beskärd

och köpt med själve Gud.

Tänk, mänska, vad det säga vill

att det vill själva Skaparn till

att lösa kropp och själ!

Jag tänker på det ögonblick,

jag tänker även väl,

då jag uti det tysta fick

en mänskokropp och själ.

Ty Gud verkställde sitt beslut,

det var för mig en stor minut,

då jag fick kropp och själ.

Så är jag nu bland barnen en

som ärva himmelen,

har mänskosjäl med kött och ben

som själva Skaparen.

Min Gud, så är du nu min bror!

Är det då ej en ära stor,

att hava kropp och själ?

Så står jag fast på all min rätt

i Jesu blod och nåd,

vartill jag på ett lagligt sätt

är dömd i fridens råd,

där jag en evig arvelott

av Skaparen till skänks har fått,

så väl som kropp och själ.

Blev stoftet mitt i Skaparns hand

förvandlat snart och väl,

hur mycket mer än stoft och sand

är nu min kropp och själ,

sen Faderns kärleks överflöd

och ende Sonens blod och död

satt värde på min själ!

Är några tusen år mitt frö

förvarat i hans vård,

är jag ej född att evigt dö,

är Herren ej så hård,

att han med nöje mig kan se

bli liggande i evigt ve,

vad skadar då min själ?

Bort otros dimma, syndens kval,

bort vredens böljor all´!

Min dyra rätt, mitt nådeval,

mitt arv, mitt rike skall

med själve Gud stå evigt fast,

som bar sig död på all min last

och frälst min kropp och själ.

Ack! store Gud, vad är dock jag

emot din kärleks mängd?

Jag drunknar i ditt välbehag,

i nådens djup och längd.

Se, det är mer än himlen vet!

Väl mig uti all evighet

att jag har kropp och själ!

Min kropp och själ var aldrig min,

du har mig skapt och köpt.

Min Jesu, vare jag då din,

så visst som jag är döpt.

Så visst som du är död för mig,

så levererar jag ock dig

min ande, kropp och själ.

Har du beslutat i din dom

att Evangelium

av mig skall bådas syndarom,

så låt mig ej bli stum,

men skänk mig, Jesus, muntert mod

för dig att offra liv och blod,

ja, offra kropp och själ.

De öden som dig själver hänt,

låt ej förskräcka mig,

om med lärjungen är förvänt,

så blir på stunden krig.

Ty vare mig ett gammalt rön,

att hat, förtryck och lögn till lön

bekommer bäst min själ.

Pris, ära, lov, halleluja

och starkhet, Gud vår Gud!

Av mun och hjärta värdes ta

ett evigt offerljud.

Jag vördar dig, min blodsförvant,

för blodet ditt och Andens pant,

och sist för kropp och själ.

A C Rutström:

Mitt år 4: Våren

Andra glädjas åt våren, för mig är våren förgiftad.
Var gång det lider mot vår lider mitt år mot sitt slut.
Intet är mig så hemskt, så sjukt och förpestat som våren:
vår det var liksom nu, den gång min själ sprang itu.
Åter en bländande vårdag stirrar mig vaken i ögat,
sorg, som sov under snön, vaknar med våren till liv.
Åren ge mig ej bot, och solen bränner i såren,
främmande irrar jag kring här i min barndoms stad,
här i min mandoms och kärleks stad, i vars gator och parker
varje sten och vart träd gömmer ett minne för mig.
Framfarna vårars minnen fräta som gift på mitt hjärta,
minnen bli vissna blad, bladen de gömma en orm.
Fjärran och främmande blev mig min enda kärlek i världen.
Solen vitnar mitt hår. Åren ge mig ej bot.

H Söderberg:

Intet är som väntanstider

Intet är som väntanstider,

vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

E A Karlfeldt:

Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712

Med herr Baumans Friska måg 

for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.

J Runius:

Det kors som böjde dig mot vägens sand

Det kors, som böjde dig mot vägens sand,
skall högt mot stjärnor lyfta spikad hand,
din blick, som ångestsvett och blod gjort skum,
se in i hjärtats mest fördolda rum.

När foten naglats fast och fläkts av sår,
skall du beträda rymd, som fot ej når.
Likt rövaren skall du, som saknar vän,
med Gud som vän gå in i himmelen.

I själens mörka natt får korset sken,
och du, som mognar där på smärtans gren,
hör alla hjärtan ropa utan ord:
Kom, nya himlar, kom, o nya jord!

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om, 

lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -

E Södergran: