Pärlorna

Ett barn satt tyst i drömmar en dag vid älven blå
och log mot djupets ängel, som var ett barn också.

Ett pärlband barnet hade av finaste kristall,
så hade även bilden i vågen, klar och kall.

Och sorglöst efter annan en pärla barnet tog
och släppte ned mot ängeln, som där i djupet log.

Han återsände sina på samma tid och sätt,
men ack, på dem där uppe fann barnet aldrig rätt!

Snart kvar var blott en enda, helt sakta ned hon gled,
och nu stod barnet tomhänt och såg på ängeln ned.

Hans pärlband var försvunnet, just såsom barnets var,
och blott i stilla ögat stod nu en pärla klar.

Giv mig mitt pärlband åter, du ängel där i älv!
Så talte barnet sorgset till skuggan av sig själv.

Men ack, i samma stunden med vingen stormen rör
vid älvens lugna yta, och gyckelbilden dör!

Men barnet står och stirrar igenom tårar ned
uti det mörka djupet, dit varje pärla gled.

* * *

Som barnet sänker mången i tidens strida älv
ned sina dagars pärlor till skuggan av sig själv.

Först när den sista sjunker, och stormen vågen slår,
han blickar efter alla igenom sorgens tår.