Maria, Maria, vart fara dina dunkla år?
Din blick är bräddad som en skål
med mörkt och ljuvligt vin.
Inunder vita hullet
ditt röda blod i böljor går,
det susar skyggt i unga bröst
som sång av violin.
Se utanför ditt stängda hus
stå blommorna som tända ljus!
Maria, Maria, träd ut i sol och sus!
De fara, de fara de drömska årens fjärilsflock.
De falla tyst som vita blad
från apelgårdens träd.
I långa år och tunga
ska blekas pannans bruna lock
och alla drömmar hamras ut
på längtans svarta städ.
Se utanför ditt stängda hus
stå blommorna som släckta ljus!
Maria, Maria, i svala aftons sus.
D Andersson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar