Far berättar om tomtarna

Vinden viner i vinterkväll,
brasan sprakar å spiselhäll,
far vid härden sitter,
ser i eldens glitter,
täljer för barnen om forna dar,
täljer sägner från tid, som var:
om tomtar små,
som tassa på tå
i röda luvor, i rockar grå -
tomtar som traska och trava omkring
och syssla och pyssla med tusen ting.

"Ja tänk", säger far, "vad man hade det lätt,
när av tomtar man hjälptes på alla sätt!
Då kunde man ta sig
en slummer helt trygg
och ligga och dra sig
i sängen på rygg -
Man visste ju: strax kommo tomtarna små
helt tyst på tå
och gjorde allt, vad man borde ha gjort,
och gjorde det både bra och fort.

Om mor i stugan var dåsig och trött
och satte sig ned och somnade sött,
då skyndade snälla små tomtarna fram
att sopa och feja
och torka och speja
efter det minsta grand av damm.
När mor sen vaknade upp på nytt,
var allt som förbytt,
så putsat och pyntat och prytt.

Om snickarn skulle bygga hus,
de togo det ledigt och utan krus:
de lågo bland bräderna, må ni tro
och somnade in i lugn och ro.
Ty tomtarna strax framtågade
och höggo med yxor och sågade;
beskäftigt kring de rultade,
de hamrade och de bultade,
på stockarna de vände,
de hävde och de bände,
så höggo de upp gluggar,
så slogo de i pluggar,
de timrade upp taket -
När folket till sist vart vaket,
då varsnade man häpet,
att huset ren stod färdigt -
helt nätt och näpet.

Och bagarn - på honom gick alls ingen nöd
ty tomtarna bakade allt hans bröd.
Då bagarfolket vilade,
beställsamt kring de kilade,
de bakbordet mjölade
och alls inte sölade,
de knådade och ältade,
de sockrade och sältade.
De bakade snutar
och kringlor och strutar
och skorpor och limpor och gifflar och rån
och pepparkakor och mandelspån.
När bagarmor sängarna på morgonen bäddat,
låg brödet i ugnen - färdigt och gräddat.

Hos slaktarn på samma sätt det gick:
slaktarn, han låg där så still som en prick,
drängarna gjorde ju likadant -
dock gick det galant.
Ty tomtarna styckade flinkt hans gris
på riktigt vis;
de köttet skuro,
till vågen det buro,
de tarmarna togo,
i vattnet dem doppade,
med kryddor dem stoppade
och spände och drogo.
När slaktarn i ottan slog upp sin bod
låg korven färdig, så rund och god.

Och bryggaren hade det lika bekvämt:
helt lättjefullt låg han och förnämt;
han kände sig lugn, och det med skäl,
ty tomtarna skötte ju brygden så väl.
Man kunde dem höra, de präktiga små,
beskäftigt gå på
med att ösa och mälta
och tunnorna välta;
i karen läto de drickat jäsa
och kände så väl med sin tomtenäsa
när färdigt det var
och brygden klar.
De smakade, smackade,
på tunnorna knackade;
de kände på smackningen
om drickat var gott,
och de hörde på knackningen
om det fyllde sitt mått.
Bryggarn, helt tryggt,
sålde sedan vad tomtarna bryggt.

Och skräddarn, han skulle en gång sy
åt borgmästarn själv en kapprock ny;
helt bråttom det var, men skräddarn lade
sig ned på sitt öra: "Det går nog", han sade.
Strax kommo de ock, de flitiga snälla
små tomtar, som plägade allt beställa.
De hoppade flinkt på bordet upp,
en rask liten trupp;
de vaxade tråden,
de vände på våden,
de fållade, fällde,
som om livet det gällde,
de sömmarna kastade,
må tro att det hastade!
De tråcklade, gnodde,
och snodder de snodde,
de nålarna vässade,
med strykjärn de pressade.
När skräddarn vaknade, låg kapprocken färdig,
helt präktig och borgmästarn värdig.

Men skräddarns hustru, mor Ann-Margret,
hon var av en nyfiken art och natur.
Hon sade: "Nog ska jag ta reda på det,
när sådant händer och hur.
Jag måste se de tomtar en gång,
som hulpit min gubbe natten lång."
Så strödde hon fullt med små ärter ut
på golv, i trappor, vid varje knut.
Tomtarna kommo, de flitiga små,
helt tyst på tå;
de halkade kull
och föllo i mull,
de snavade, gledo,
varhelst de än skredo,
två tomtar små
föllo ned i en så,
en ann föll hårt
och slog sig svårt.
Då höjdes ett rop
från dem allihop:
"Ni stygga mänskor, vi komma ej mer
att hjälpa er!"
Ärterna rasslade,
tomtarna tasslade.
Skräddarmor hörde ju grant, hur det prasslade.
Upp ur sängen hon sprang med fröjd.
Nu får jag se dem, hon tänkte förnöjd.
Så grep hon ett ljus, till loftet sprang opp:
där kom just ur verkstan tomtarnas tropp.
Tripp-trapp, där ljöd som ett svinnande sus -
tripp-trapp - de lämnade skräddarens hus.

Och sen ha de varit försvunna.
Ej mer sin hjälp de oss unna.
Nu måste man själv vara flitig och noga,
nu måste man knoga,
man måste arbeta
och kämpa och streta,;
nu måste man sträva
och plöja och gräva
och spinna och väva
och hamra och knacka
och skyffla och hacka
och husväggar rappa
och borsta sin kappa
och sy och fålla
och mandlar skålla
och laga och stoppa
och koka sin soppa
och mälta och baka,
vid brygden vaka -
Ja, av släp och knog
ha vi alla nog.

Och dock, vet ni, barn, jag tror ändå
det är bättre, att själva vi knoga få.

Ty den, som lärt sig att streta,
har ock något annat lärt,
och för den, som förstår arbeta,
blir livet mera värt."

Vinden viner i vinterkvälln,
brasan sprakar å spiselhälln,
far förtäljer om flydda dar -
sägner från tid, som var.


A M Roos: