och högtidliga koraler under kyrkvalv lova Gud.
Man kan sjunga till Hans ära på så mångahanda sätt,
men det är ej sagt att de som sjunga finast sjunga rätt.
Och Vår Herre, vilken sitter
högt däruppe i sin sal,
kanske inte alltid gitter
höra på var fin koral.
Men med välbehag Han hörde dina mödosamma steg,
när i dag du gick i fårorna och plöjde och teg.
Du stod upp när tuppen gol sin höga ottesång i byn
och den första bruna lärkan stod och darrade i skyn.
Det låg frost ännu på trädan och du hörde långt ifrån
hur den välbekanta forsen gick med morgonduvet dån.
Och den långa fåran blänkte
och den blanka billen skar,
och den första ärlan sänkte
sig och följde häst och karl,
och i söder bortom slätten lyste åsen violett
och en östanvind kom ilande och torkade din svett.
Du kom hungrig in till middag och du satt vid kökets bord
med ett höstrå glömt i skägget och med stöveln tung av jord.
Och du bröt ditt grova bröd med samma hand varmed du sått,
som du skördat med och tröskat med, och brödet smakte gott.
Och du läste samma böner
som din fader brukat be,
i en ring av starka söner,
med ditt huvud böjt som de.
Och Vår Herre hörde säkert hur du tackade för mat,
ty de nävar som du knäppte hörde inte till en lat.
Du kom trött till aftonvarden, du satt trött vid farstubron
medan ängarna försänktes i den skymningsblåa ron.
Och du lyssnade till staren medan svalan flög i varv
kring din gård, som även svalorna betrakta som sitt arv.
Ack, de rynka väl sin näsa
i den fina hersskapshus
åt den starka doft som Bläsa
lämnat från sig till din blus,
men Vår Herre är långt finare och tycker som Han vill,
och Han tycker det är ljuvlig doft, och doft som hör dig till.
Snart är denna dagen liden. Snart ha åren gått till slut.
Du skall plöja, så och skörda som din fader gjort förut.
Dina söner skola växa tills de gifta sig en dag
och du själv skall, vit i skägget, bliva satt på undantag.
Och en dag, när starar sjunga
liksom nu i gyllne vind,
skall din furukista gunga
genom sockenkyrkans grind.
Men kring vägen, där den vaggar, skall den sista råg du sått
stå och buga sig och minnas alla mödans steg du gått.
H Blomberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar