Bönhör mig, Gud, bönhör den svaga anden,
som, sviktande i striden, till dig beder.
Min Frälsare, om du ej räcker handen,
lik Petrus jag i djupet sjunker neder.
Betungad jag det kors ifrån mig kastat,
det du mig gav att bära och att vörda;
dock sjunker jag: ack, hjärtat är belastat
av egen tyngd, av syndens svåra börda.
Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran,
jag usle, ack, hur plötsligt vid dess möte
jag glömde mig lik Simson, glömde Herran,
och slumrande jag sjönk i syndens sköte.
Jag ropet hört: »Vak upp, du blir förgången!»
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden,
förmår det ej: ack, jag är blind och fången.
Varkunna dig, o Jesu, räck mig handen!
Giv mig min syn, att jag må se mitt bästa;
slit syndens band: du det förmår allena,
och visa mig det helande Betesda,
det Siloa, som kan mitt hjärta rena.
Det är ditt blod, som mina brister helar,
när jag dess kraft med otro ej förskjuter;
det är din nåd, som ljus och tröst mig delar,
när jag mitt bröst ej för din Ande sluter.
Jag tror: o Gud, min otro värdes hjälpa!
Jag bättras vill: ack, styrk min matta vilja!
Låt köttets makt ej mer i synd mig stjälpa,
ej världens lust mig från din kärlek skilja.
Rannsaka mig, förnim, hur jag det menar;
mig uppehåll, att jag ej modet fäller
men vandrar from förbi de stötestenar
och de försåt, dem frestarn för mig ställer.
Då vet jag visst, att när med blygd och smärta
jag ser min synd och ångern hjärtat gnager,
är du, o Gud, dock större än mitt hjärta
och än till nåd för Jesu skull mig tager.
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar