Jag blåser bubblor, fast jag visst bort hinna
att bli för gammal för den småbarnsfröjden.
Ett barnsligt nöje kan jag ännu finna
i mina små ballongers färd mot höjden.
De dansar runt som i ett kosmiskt vimmel,
som granna himlakroppar i sin eter,
och när jag ser dem spegla jord och himmel,
så är jag stolt som om jag skapt planeter.
Men varje bubbla, jag från röret skickar,
bär också med sig på sin färd däroppe
min egen bild, som mjältsjukt mot mig blickar.
Och bubblan brister när den stoltast glider;
det faller plötsligt ner en liten droppe
i ögat, och det sticker till och svider.
S Lindström (Tristan):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar