Modern såg på sin hårde son.
Tyst sitt huvud hon sänkte.
Utan att akta blickarnas hån
stilla och ömt hon tänkte:
När en gång du är grå som jag,
skall du en natt helt plötsligt
höra ditt sömnlösa hjärtas slag
eka ängsligt och ödsligt.
Gamla synder och glömda sår
skola den natten svida.
O, min son, hur mycket du får
ångra och genomlida!
Låt mig kyssa din hårda mun
och dina ögon som gäcka!
Stackars de, som ha kvar den stund,
då deras hjärtan dem väcka!
H Blomberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar