Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769.
Solen glimmar blank och trind,
vattnet likt en spegel;
småningom uppblåser vind
i de fallna segel;
vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
skjuter lås och regel.
Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sitt öra;
rodret vrides, skutan vänds,
gubben har at göra;
under skarpa ögonbryn
grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjärtegryn,
skall nu seglen föra.
Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
lyran brummar, böljan slår,
allt med våld och yra;
skutan knarkar, bräcklig, gles,
vimpelns fläkt i toppen ses,
tuppen gol så sträv och hes.
Nu slog klockan fyra.
Movitz, stöt åt dem i lurn,
som på skutan fara.
Olle du vad kostar tjurn?
Lyssna vad de svara.
Hör var är ni hemma ni?
Ifrån Lovön komma vi
med grönsaker, silleri,
mjölk och äpplen klara.
Si, en julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
Med sin lövbrodd, mjölk och lamm
hon åt tullen syftar,
har i knä en bytta smör,
körsbärskorgar frammanför;
Marjo nu sin lovsång gör,
snyter sig och snyftar.
Ulla Winblad, skratta, sjung,
spritt vid Solens strålar,
gäspa ej, lös upp din pung,
tag fram band och nålar;
fästa din salopp igen.
Nös du? Prosit lilla vän!
Si, där har du Hessingen,
gröna trän och pålar.
Ulla, fästman på dig ser,
kom, min Norström lilla,
sätt dig bredvid mig, sitt ner,
fritt din låga stilla;
vi ha alla lika rang.
Lustigt! hör basuners klang.
Prosit och Contentement!
Dyrbar ögonvilla.
Kon i vassen skylt sin kropp,
snärd i våta tågen,
bruna Oxen kastar opp
himmelsblåa vågen,
ängen står i härlighet,
kalven dansar yr och fet,
hästen tumlar stolt och het,
svinet går i rågen.
Vid ett träd uppå en slätt
syns en skytt förbida
dagens gryning klar och lätt,
fågelns sång och kvida;
bakom trädets tjocka stam
bössan syns och skymtar fram,
hunden trogen som ett lamm
står vid skyttens sida.
Morgonsupen, Movitz, går;
ljuvligt böljan svallar;
ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar;
där framsätter en sin fot,
klotet käglorna slår mot;
hör du dunsen av hans klot
uti bergen skallar?
I en lövsal kring ett stop
några bussar skratta,
ropa trumf, och allihop
uti stopet fatta;
somliga med sträckta ben
sova gott och snarka ren,
vila huvud mot en sten
på en blomstermatta.
På den klippan, där vid strand
själv kinesen prålar,
bildar, av en näve sand,
skönsta blomster-skålar;
uti leret brännes in
en Apelles pensel fin.
Ulla Winblad, min Cousine!
Ser du hur jag målar.
Såg du nu Mariæberg,
så se längre neder,
med en gul och bleknad färg
sig ett tjäll utbreder.
Fönstren glittra, kännen I
ej Salpetersjuderi?
En gång, Ulla, raillerie!
Palten dit dig leder.
Fällom lodet på vårt djup,
gäspa ej och nicka,
sov ej, öppna flaskan, sup,
bjud Mamsellen dricka;
vakna Movitz, ser du ej
Lazari palats, så säg?
Akta näsan du på dej
för var vacker flicka.
Tornens spetsar blänka ren,
kors och tuppar glimma,
morgonrodnans klara sken
syns i vattnet strimma;
barnet leker glatt vid strand,
samlar stenar i sin hand,
slungar stenen dit ibland
där som gässen simma.
Lossa tågen, seglen fäll,
ren syns Skinnarviken,
Med dess Kojor och Castell,
branta berg och diken;
under små kolsvarta tak
gnälla pumpar, eld och brak,
hästen sträcker foten spak,
gnäggar, rädd för spiken.
Med sitt klappträd ner vid strand
pigan står så kåter,
knyter til sitt förkläds-band,
och sin barm upplåter;
barbent hon på bryggan står,
räknar slagen klockan slår,
flitigt sig på benet klår,
svettig, sur och våter.
Allstäds gott, men hemma bäst!
Sakta lät oss unna
vattukörarn med sin häst
välva om sin tunna;
kärlet glittrar, hjulet går,
sprundet sprutar, hästen slår.
Om den prakt för ögat står
sjunga de som kunna.
Jeppe tutar, trumman går,
böneklockan klämtar;
sotarn svart i skorsten står,
visslar, sjunger, skämtar;
bagarn sina korgar kör,
smeden ren sin slägga rör,
ren båd' Knekt och Granadör
vid geväret flämtar.
Skyndom dit vår hydda fins,
gömmom not och flöte;
stöt uti basun, och minns
detta glada möte.
Farväl Jörgen, Truls och Hans!
Farväl flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrtenkrans
i Neptuni sköte.
Norström stjälper sin peruk
av sin röda skalla,
och min Ulla blek och sjuk
lät sin kjortel falla,
klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
maka åt dig Norström! Frun
hör ju til oss alla.
C M Bellman:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar