två sköna, skarpa ögon bar.
Men Egenkärleken från jorden henne mötte,
i kiv med henne kom — och i en het minut
hans knutna näves tumme stötte
den ädlas ena öga ut.
Väl skönjde hennes friska öga
än både djupt och långt i varje särskilt ting,
men tjänte i det hela föga;
ty allt i denna världens ring
hon såg numer blott på en sida.
Fördenskull, var hon kom, så väl i tjäll som slott,
med all sin skarpsynthet hon väckte oro blott
och, ropande om rätt, förledde folk att strida.
Rättvisan, med ett ord, som ödet skickat ned
att stifta enighet och fred
och gyllne tiden återkalla,
på jorden åstadkom en allmän villervalla.
Hon rörde opp till slut båd’ himmel och natur.
Då sade Jofur till Mercur:
«Min son, stig ned på jorderingen:
det är ett gräsligt larm, den enögda där gör.
Hon både mänskors ro och gudars aktning stör,
med sin blott halva dom om tingen.
Gå med en hast, min son, och gör på bullret slut:
stick ock det andra ögat ut.
Ensidig syn är värre än allsingen.»
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar