Aftonvandring

Tar jag hatt och käpp, den lille,
som min avsikt genast ser,
viskar: »jag så gärna ville ...
låt mig följa med, jag ber!»

Och vi vandra ut mot näset
genom lundens blomstersnår,
vandra genom höga gräset,
som till piltens axlar når,

vandra utmed bäckens vågor,
följa strömmens silverband,
och han frågar tusen frågor,
svårbesvarade ibland,

frågar, varför nattviolen,
varför klövern doftar skönt,
var om kvälln sig lägger solen,
varför gräset är så grönt.

Och en fråga knappt är hunnen
som en tanklös fjäril fly
från den friska rosenmunnen,
förrän genast föds en ny,

tills att några smultron locka
gossen till en tuva ner,
där han, sysselsatt att plocka,
ej har tid att fråga mer.

Har du märkt, hur barnets joller
stämmer underbart ihop
med det samspråk bäcken håller
och med lärkans jubelrop?

Ack, i barnets oskuld känner
ljuvt naturen sin igen,
fåglarna som yra vänner
sjunga för sin bror och vän.

Böljan, som så lekfull hoppar
utmed al och björk och lind,
vill så gärna några droppar
stänka på den lilles kind.

Magisk frid i sinnet bringar
kvällens stilla symfoni.
Gossens löje sammanklingar
milt med böljans sus däri.

Solnedgången över leden
rosor sållar för vår syn,
syskonänglar se från Eden
till mitt barn ur rosenskyn.

När vi hunnit fram till backen,
ilar han i muntra hopp,
locken fladdrande i nacken,
att få hjälpa mig ditopp,

bjuder armen att mig stöda;
blicken, stolt som hos en kung,
menar: »lättas bör din möda,
du är gammal, jag är ung.»

Du har rätt. Jag kanske fölle
på min levnads branta stig,
om ej du mig uppehölle,
barn, om jag ej ägde dig.

Har vår vandring sträckt sig vida.
blir den späde trött och varm,
plär det dock ej länge lida
förrn han trånar till min arm.

I min famn, mitt hjärta nära,
bärs han till vårt hem igen.
Kunde jag dig endast bära
genom världen så, min vän!

Snart i sömn, förr’n någon anar,
sluts han, i sin bädds förvar.
Friden, som jag efterspanar,
i sin barnasjäl han har.


C D af Wirsén: