då dina sånger först förtjuste mig.
Jag var ett barn ännu, men allaredan
med rim och meter låg jag då i krig.
Jag hörde dig och undrade, emedan
din sång var ny, men ingen lik, blott sig;
han kom ur Östern, ja, ur Edens sommar,
där näktergalen slår och morgonrodnan blommar.
Jag, fattig vilde, plägade beundra
helt annat, och din sång var skild från allt,
jag hittills känt. Ej hördes åskor dundra,
och intet märktes där av skämtets salt,
men mera skön, mer oskuldsfull än hundra,
jag känna lärt, där framflög en gestalt;
hur ömt, hur enkelt sjöng hon! På det viset,
som Eva, förrn hon föll, sjöng uti paradiset.
Förtjust jag var, men dock ej härma ville,
jag märkte väl, det hörde mig ej till.
Det gives många slag av sångarsnille
(jag sade), jag mitt eget följa vill.
Jag räknar mig till Brages diktargille
och rymmer ej därur, nej, jag blir still.
Jag övergiver icke Nordens fana,
hon mina fäders var - där vill mig seger ana.
Så skildes mer och mera våra banor.
Min mera djärv, mer klippig, mera vild,
och hopen jublade, ty Nordens fanor
framför mig drogo med sin Valhalls-bild.
För Odens korpar mer än Frejas svanor
har nordbon sinne, hugstor mer än mild;
från sina västanväder han sig vände,
men stormen känner han, sin lekkamrat, sin frände.
Ensidig är dock sång, allena nordisk,
frisk är dess ton, men vild likväl och rå;
met götisk kraft, så rykande, så mordisk,
drivs mycket apespel tyvärr också.
En gäst på jorden, fastän överjordisk,
är poesin, den himmelska, ändå;
för allt, som lever, rörer sig och bildas,
är hon organ, så väl det bildades som vildas.
Jag gått mig trött i Goethes pelargångar,
hur präktigt, hur förnämt är allting där!
Det ambra är och rosendoft som ångar,
naturen där sin kröningsmantel bär,
och konst, en prisma ställd på höjden, fångar
var stråle opp och alla former lär,
blott ej hans egen. Men - mitt hjärta glädes,
skald ser jag överallt, fast mänskan ingenstädes.
Dock - djup är Faust och hur Tasso glöder!
hur varm Ottilia, innerlig Mignon!
Förstånd från Norden, känslor ifrån Söder
försmälta skönt uti hans gudasång.
Var hjärtat älskar, hjärtat gläd och blöder,
där har den väldige sin stilla gång.
I vetenskap, som konst, vi ständigt möte
på spetsen av sin tid den blott för lugne Goethe.
Hos store Byron är det annorlunda,
hos Ariost och Schiller ävenväl.
Form måste finnas, och den skall du runda,
men gjuta in däri din egen själ.
All poesi är lyrisk - ingalunda
en abstraktion av skönhet, som du stjäl
från alla håll ihop. Träd fram i dagen,
tag masken av, o skald, låt se de egna dragen!
Där växla sorg och glädje om varannan,
där gråts, där les på andra mänskors sätt.
Än klarnar opp, än åter mulnar pannan,
än synes livet tungt, än åter lätt.
Skald mänska är. Till livets gåta fann han
sin egen nyckel, och - så är det rätt.
Hur högt det skönas ideal må gälla,
i skaldens eget bröst är diktens ursprungskälla.
Hur skulle det i sången leva kunna,
som aldrig levat i din egen håg?
En jungfru sångmön är och ej en nunna,
som tror och känner vad hon aldrig såg.
Den luftgestalten må vi andra unna,
mig är hon vidrig, tillgjord, skev och låg.
Dikt är de högre världars morgonrandning,
ej tom allmänlighet, men verklighet och sanning.
Är icke sagan tidevarvens minne,
som levat uti tusen mänskobröst
och levat utanför, ej blott där inne,
med sorg och glädje, motgång eller tröst?
En verklig värld vi, fast försvunnen, finne,
som lever än i forna tiders röst.
Hur tanken hårklyvs, spetsas och förblandas,
den världen är mig kär, hon lever och hon andas.
Jag kan ej skilja mig från höga fäder,
min håg står jämt till denna sagovärld,
där kraft, fast vild, alltjämt i dagen träder
och äran möter på det breda svärd.
Jag vet det väl, en annan tid oss gläder,
en mera bildad. Är han sången värd? -
Hur skalden stormar, hur han gläds och klagar,
ett eko syns han mig ifrån försvunna dagar.
En dunkel hågkomst fyller diktens stunder,
den rätta sångmön minnets dotter är.
Dess hem var det Atlantis som gick under,
med högre kraft, med ädlare begär.
På havets botten susa nu dess lunder,
och stora andar gå i månsken där.
Vår konst besvärjer dem. På vita vingar
de dyka stundom opp, när skaldens lyra klingar.
Tro icke hopen, store sångarbroder! -
Tag här en blomma från din egen mark;
ack, där är paradiset med dess floder,
som silversnören i en rosenpark.
Min ros förtjänte icke att få bo där,
dess tagg för uddig var, dess doft för stark.
Olika sångens gåvor vi förstodo -
ja, ringa gåvan är, men håll den dock till godo!
Vad mer, om olikt våra sånger tona,
min ädlare, min bättre sångarbror!
Din sångmö dväljes i en blomsterkrona,
som fridens ängel i sitt Eden bor:
min är en sköldmö, älskar ej att skona,
trivs helst med natten, tingens äldsta mor,
trivs uti stormen, i oroligt kaos -
hur skilda ej vi två, men låt ej det bedra oss!
Det går ej blott en väg, men där gå tusen
till mång-avsätsiga Parnassens topp.
En förer nedåt ifrån himlaljusen,
en annan går ur blomstergårdar opp,
en våt av tårar är, en annan frusen,
en genom minnen går, en genom hopp.
En som Titan sin djärva bana fyller,
en annan fyller den, men helst ibland idyller. -
Kom, Mikaël, kom, låt oss sitta samman
och fylla Odens gamla land med sång!
En gnista skänktes oss av gudaflamman,
så vårdom henne, förrn hon släcks en gång!
För höga Svea, gamla hjälteamman,
vi henne fått. Så sjungom utan tvång
och låt oss verka, tills hon är förgången,
det kära landet för, och för den kära sången!
E Tegnér:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar