av en slav och en slavinna, som mist sina viljors stål,
levde han, närdes som barn av smuts och skrot,
sög han gatornas damm och fabrikernas sot.
Dagar och nätter gingo — snart lades bojorna på,
allt lyste grått omkring honom, själva hans hy blev grå.
Drömmarnas skimmer, ungdomens eld och fläkt
slogs till slantar av guld under dagarnas jäkt.
Döden, befriaren — slavarnas åtrådda mål —
kom mot den unge med ögonens gapande hål,
lade sin hand på pannan: ”Kom och åt mig dig giv!”
Ynglingen rosslade: ”Var då detta ... mitt liv?...”
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar