fall av som en trasig klädnad, du solkiga sorgedok!
I dag är himmelen vårblå, i dag är jag ung och fri -
Min nöds och försakelses tankar, mig flygen förbi, förbi!
Du ömmande barnsliga kärlek, av vilken min blick blev skum,
sjunk ner i växandets tystnad, i hjärtats djupaste rum!
Du skälvande längtan, släpp mig, var stilla och låt mig gå.
Nu kysser solen min panna och himlen är härligt blå.
Hur ljuvligt för den, som har släpat förhånad det sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens sjungande fors.
Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och varthän.
Hur lyckligt att glömma de trälbundna tidernas mörker och svält
och varda lik lärkan, som stiger mot skyn över blommande fält!
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar