Natt i timmerkojan

Åtta grova kroppar snarka där i bredd –
sova gott på lavens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

Rester synas än av deras sista mål:
smet, som blivit över, i en masurskål
och av fläsket skivor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans mitt,
sprider nytänd stockeld ljuset runt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky av ånga över laven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

Att de åtta sova gott på släpig dag,
hörs av deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de av hästars gnägg,
där de stå och tugga havren vägg om vägg.