Räddad

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.

Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.

Lugn, lugn jag huvudet lutar

mot en helig syn, ditt dröjande minne.

Tempel; tillflykt; rening;

helgedom min!

På dina trappor undan mörkret räddad

trygg som ett barn somnar jag in.


K Boye:

Natt i timmerkojan

Åtta grova kroppar snarka där i bredd –
sova gott på lavens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

Rester synas än av deras sista mål:
smet, som blivit över, i en masurskål
och av fläsket skivor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans mitt,
sprider nytänd stockeld ljuset runt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky av ånga över laven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

Att de åtta sova gott på släpig dag,
hörs av deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de av hästars gnägg,
där de stå och tugga havren vägg om vägg.

Harpolekaren och hans son

(Ur »Vapensmeden»)

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

V Rydberg:

Betlehem

När klostrets fönster glödde
i djupa solnedgången;
när munken, som tömt sin mugg,
steg upp i tornets glugg
och ringde till aftonsången
och kvinnorna sutto med slända
i dörren på tröskel och pall;
då steg jag in i den tysta
basilikans pelarehall.
Den står med förfallna väggar,
med sitt gamla tak av trä,
sina pilgrimsskaror som ligga
med flaskor och kors på knä.
Det är som sjönge i muren
en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

Jag tog med rysande händer
ett ljus av vax och steg ned
i kryptans gångar och grottor,
där bedjande stodo i led.
Där sken i skrift på golvet
av lampor belyst som till fest:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

- - -

Vi böja vårt huvud gärna
för grottans silverstjärna
men minnas, fast lampor och bloss
till de heligas minne brinna,
att varje man och kvinna,
vars saga vi läst och besinna,
var endast som en av oss.
Och samma Ruth, som knöt sig
en kärve ax i soln,
hon vände sig om och snöt sig
i dammiga yllekjoln.

Vi hälsa ditt första hem,
du dotter av Betlehem,
du unga kristendom,
som i kläder sida och vita
drog bort till kejsarens Rom!
När Petrus Eremita,
en man i herranom,
steg upp på sin åsninna
och värvade knektar, kom
du tillbaka som härskarinna.
Jerusalems gata stod
belagd med rödaste matta
av saracenernas blod.

Om greker och latiner
sen dess förstulet snatta
av klosterkällarens viner;
om nere vid dammen de meta
och vända sig om och träta
om mässa och bönepall;
om i allt vi spåra förfall;
om vi börja huttra och frysa
och längta spisa kväll
och rygga till, när vi lysa
dit in i den källarecell,
där Hieronymus låg
i forna dar på den flata
och fuktiga marken och såg
med grubblande blick i Vulgata;
så muntras vi snart, när i trappan
vår pilgrimsskara går fram.
Den stripiga luggen och kappan
är grå av boss och damm.
Ty frukta de djävulen mest,
de frukta vatten därnäst.
Om jag vore Betlehems präst,
jag droge en balja med vatten
i kryptan till mässan på natten.
Jag toge en kostelig såpa,
som sved i asketisk smärta
- allt medan jag gned och smet
från ryggen de heligas kåpa
och väldigt bad och grät:
Du, Herre, förlåt dem skammen
att komma med renaste hjärta
i smutsig lekamen! Amen.

Men ljuset brann till fingret.
I klostret mötte kamrater
vid aftonvarden, som dukats
på vit servett av en frater.
Vi stego till häst vid porten.
Till samtal var natten för stor,
men herdarna sjöngo på berget
vid palmvin en mjältsjuk kor.
De sjöngo i jämrande toner
en sång om en myllad skatt
och stirrade upp i Judéens
decemberstrålande natt.

Vi hörde vid var förfallen
och kringbyggd korsfararbrunn,
som gapade upp vid vägen,
lik en svart och ropande mun,
hur där ljöd som en mässa ur jorden
från en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

Sonett till min käre man assessoren Elias Brenner

uppå den 1 januari anno 1691

Min vän! jag skulle väl på nyårsgåvor tänka,
så framt förmågan liksom viljan vore god
och medellöshet ej för mig i vägen stod,
då sökte jag med flit dig något nytt att skänka.

Dock vill jag däremot min håg på håvor länka
som icke stå till fals i varje köpmans bod
och kvinnor fordomdags sig litet påförstod:
jag vill i nätta rim ett dussin rader jänka.

Jag tror att sådan skänk dig lärer bäst behaga,
den jag och ingen ann har ensam kostat på.
Du kan vad borgat är på intet sätt fördraga.

Vi stämmom överens. Jag säger likaså.
Man lär ock aldrig mig ur sinnet kunna taga
att lånta fjädrar helst åt svanar illa stå.

S E Brenner: