och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.
Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.
Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.
Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.
Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.
I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.
All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.
Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.
Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.
De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.
Carl Larsson i By:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar