på min hylla än I stån,
och jag håller er i ära
liksom vänner fjärran från.
Vänner, ja! När lampan tändes
fordom i min faders hus,
huru skönt och tryggt det kändes
läsa er vid stormens brus.
Ute snön i mörkret yrde,
inne björkvedsbrasan brann,
spinnrockshjulet mamma styrde,
Silkestass i soffan spann.
Det var ro och det var trevnad,
och från bokens vita blad
sagans underbara vävnad
växte praktfull, rad för rad.
Äventyr i brokig skara
drogo då min syn förbi,
speglades i färger klara
i min unga fantasi.
Där låg Snövit i sin kista,
Lejonhjärtas riddartåg,
Mohikanens strid, den sista,
mina gosseögon såg.
Sotarmurres liv på taken,
kapten Hatteras på vakt,
prins Alladin i gemaken,
präriejägarns rödskinnsjakt. -
Allt steg fram i vinterkvällen
och fick glans av brasans sken,
medan stormen ifrån fjällen
omkring gårdens knutar ven.
Längesedan gården brunnit,
sagoböckers tid förbi,
men fast livets höjd jag hunnit,
vänner jämt vi skola bli.'
Ofta nog i sorgens timma
tar jag ifrån hyllan er -
kära bilder lysa, glimma,
när på edra blad jag ser.
Skymningsbrasan åter brinner -
jag kan höra hennes sus -
och det gyllne linet spinner
mor i hennes röda ljus.
Över boken lutad sitter
där en parvel liksom förr,
medan yrsnöns vita glitter
samlar drivor vid vår dörr.
D Fallström:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar