Kall gick våren förbi och sommarn drunknat
har i larm, bekymmer och svåra sorger.
Nu, då jag minst det vågat vänta, livet
räcker handen.
Höst, barmhärtigt du lagt din stora goda,
svala hand på mitt febertrötta hjärta.
Nu i dämpad musik sig öppna stilla
blida dagar.
Vek i afton följer jag ån som kväller
tyst och svart emellan vissnade ängar.
Lent över vattnet breder västerhimmeln
grått och purpur.
Hemåt går jag nu i skymmande dager,
och - som ljusen i mörka gårdar tändas -
blänka i själen ömma ord, som hälsa
dig, november.
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar