Till Selly.
Den gröna
den sköna
den lekande våren
förflyger.
Den gula
den fula
september i spåren
sig smyger.
Ack! sommarens dagar, de väntades långa
och voro så korta.
De lovades många,
dock äro de borta.
Selly! Selly! Ser du molnet där?
Vinterns driva det i skötet bär.
Vi logo,
vi togo
oss blommor - och kvalen
de veko.
Jag spelte,
du delte
min glädje - och dalen
gav eko.
Ack! sångaren suckar, och fåfängt besvärjer
de bleknade ängar.
Ej rosen har färger,
ej lyran har strängar.
Selly! Selly! fågeln, fri och snar,
bort till södern med sin maka far.
När solen
vid polen
förklarad är gången
ur skyar,
tillbaka
med maka
han kommer och sången
förnyar.
Ack! skaldens och skönhetens blomsterliv ödes,
fast vattnat med tårar
ej åter det födes
med nyfödda vårar.
Selly! Selly! en gång, och ej mer,
livets sköna Maj emot oss ler.
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar