ej heller i "Rikstelefon".
Men jag kommer ändock å var årsdag hem,
så förunderligt dragen, din son.
Den doftande Peter på sängen
och tårtans och blommornas prakt
behålla kring känslosträngen
sitt grepp med rent säregen makt.
Ack, mor, där omkring mig bland rosor och blad
du ömhänt och ömfotad går,
jag ville, jag visste, jag vet icke vad
att säga, så bäst du förstår.
Hur varm känns min tacksamhet icke,
vare gång jag blir bjuden så här,
att, mor, när tillbaka vi blicke
du gjort mig till den, som jag är!
Väl skakar du, mor, ditt försilvrade hår
och min lyra dig helt slår ifrån.
Och dock, huru gått med den hela furor,
därest icke du fött mig till son?
Vad diktkonstens glansperioder
av tysta små mödrar berott!...
Ack, mor, lilla mor, lilla moder,
du väger långt mer än du trott.
A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar