Högt vittnar kindens färg och blickens feber,
min käre Johansson, att du är streber.
Du gnor och ligger i av tusan hakar,
för dina ideal knappt sömn du smakar.
Du reser riket runt och folket väcker
och alla onda makter du förskräcker.
Bekänn, o Johansson, du gör det mycket
för att få in ditt namn i tidningstrycket!
Betänker du då ej att tiden jagar
och slukar namn och rykten alla dagar?
Att dessa sekel som på sekel följa
skall namnet Johansson en gång bortskölja?
I bästa fall - säg, svalkas dig ej bloden? -
ditt namn skall dö uti isperioden.
Ja, sen så är det slut med ryktbbarheten,
sen vidtar stjärnlös svarta evigheten.
Då om din bragd uti det kommunala
skall ingen mer i tiders tider tala.
*
Fast kort är äran och fast flyktigt livet,
du hisnar ej inför det perspektivet.
Jag är så glad att ej din ärelystnad
blir släckt därav och dömer dig till tystnad.
Jag känner en som lystet sträckte gapet
mot högre ting än stadsfullmäktigskapet.
Men den som ville solar åt sig roffa
nu ligger vingsvedd på sin utdragssoffa.
Fast tämligt fri från ärelystnadsfebern,
han ropar ändå ljudligt: "Leve strebern!"
Ty utan dem som yvas i det lilla
vår värld dock skulle stå betänkligt stilla.
Hell därför er, som slita, knoga, sträva
för att ert lilla namn en stund må leva!
E Lindorm:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar