Linet

Våren kom dansande fram genom parken
blomkindad, solögd och grönskande grann.
Fjärlarna virvlade om över marken,
stararna flöjtade gällt åt varann.
Borta på gärdet gick bror min och körde,
vände och förde
harven i linåkerns mylla så fin,
brådskande var det, ty innan till ända
dagen fått vända
skulle min Far börja sådden av lin.

Snart var den färdig och sommarn att möta
dagarna gingo med soliga steg.
Smultronen mognade doftande, söta,
smörblommor lyste från tuva och teg.
Vackrast av allt för mitt öga sig tedde
åkern som bredde
grönskande linet i solskenet ut.
Sakta i vinden sig gungande böjde,
sänkte och höjde
blåögt dess blomning som nyss slagit ut.

Hösten var kommen med kyliga dagar,
drivande skyar och gulnande skog.
Grönskan föröddes i frostbitna hagar,
höstfibblan fälldes till marken och dog.
Linåkern låg där så naken och härjad,
grödan var bärgad,
rötad och fraktad till skäkten vid ån.
Där under skickliga händers ledning
linets beredning
svärmarna skötte med rassel och dån.

Nu är det vinter och stormarna rasa
bistra och bitande omkring vårt bo.
Inne vid kammarens flammande brasa
finner jag värme och trevnad och ro.
Snurrar jag flitigt på spinnrockens slända
kan det väl hända
vårdrömmar tvinna sig in i min tråd.
Sitter jag ivrig i vävstoln och bankar
slår mina tankar
kärlekens dröm in i drällvävens våd.