I anledning av frågan om förflyttningen av hans stoft.
Rör ej hans stoft: varhelst det vilar
står segerpelaren därpå.
Det är hans ära blott som ilar
till tidens gräns: låt stoftet stå.
Det var hans storhet, att han ville
förena vad dock söndras skall,
det Gamlas och det Nyas snille;
det var hans storhet — och hans fall.
De bägge böjas ej tillsamman,
de sprungo sönder i hans hand,
och snart igen upplågar flamman
av deras strid kring hav och land.
Den nya världen och den gamla
på djupet möts, där solen vänds,
och forn- och framtids andar famla
på minnenas och hoppets gräns.
E Tegnér:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar