och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.
Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.
Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.
Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.
I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.
Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.
Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.
Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.
Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.
I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.
- - -
Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.
- - -
Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artik sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.
- - -
Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk,
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.
Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.
Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.
Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.
Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.
Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.
Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.
Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.
O v Dalin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar