De gömde på paltor och gnedo med pengar
och sparade in på var post.
Han hade ej råd att ha kvar sina drängar,
ej hon att ha pigor i kost.
Och sillspad och fläsksvål, som masken fått fräta,
var kosten - och årsgammal palt.
Men han var så snål, att han ej nändes äta,
och hon var så snål, att hon svalt.
Och hon var för snål att ge grisarna föda
- och grisarna svulto ihjäl.
Och spannmål åt höns var att ödsla och öda
- och hönorna dogo jämväl.
Och han var för snål att ge åkrarna säde,
och gödning var mycket för dyr,
och vallen blev bete, och åkern blev träde,
och ängen blev åter en myr.
Till sist låg det ståtliga hemmanet öde,
och öde stod fähus och stall.
De snåle de voro som döve och döde
och märkte ej gårdens förfall.
De sutto och räknade långt in på natten,
förfrusna och sjuka av svält,
och tänkte på glädjen de hade av skatten,
och huru förträffligt de ställt.
Tänk, hundra riksdaler på bottnen av kistan
och lump för väl mera än det!
Då kom kommissarien med uppbördslistan,
och kistan blev tagen i mät.
De knogade åter och ledo och gnedo
att spara ihop det de mist,
de svulto och fröso, och utför de gledo
och kommo på roten till sist.
Där fingo de kosten och kläderna gratis,
men tyckte de aldrig fått nog.
Och han åt ihjäl sig på fläsk och potatis,
och gumman åt gröt, så hon dog.
G Fröding:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar