Morgonvinden

Från havet steg vinden i lekande lopp
och sade till dimman: "Giv rum! Jag vill opp!"

Han svängde kring skeppet och ropte: "Slå ut,
du sjöman, ditt segel, ty natten är slut!"

Och hän inåt landet han gjorde ett slag
och manade bonden: "Stå upp! Det är dag!"

Han sade till åkern, de fattigas hopp:
"Nu buga dig, guldax, för sol som går opp!"

Han minde på tuppen vid gården i byn:
"Upp, härold, och hälsa den ljusnande skyn!"

Han sade till blomman: "Ur blånande loft
drick morgonens dagg och giv himlen din doft!"

Med näbb under vingen satt fågeln och sov;
"Sjung, sångare", sad´ han, "din skapares lov!"

Han sade till klockan i tornet: "Hur skön
är dagen, som randas; ring samman till bön!"

A A Grafström:

Skrivet till bords då olyckan hände

Allting skapat har ett slut.
Händelserne var minut

denna dom i minnet kalla;

troner störtas, riken falla,

oceaner torkas ut;

solar släckas och försvinna,

världar grusas liksom glas -

bör man då så sällsamt finna

att en tallrik gick i kras?

A M Lenngren:

Goda råd

Då Gud två öron och en mun dig gav,
vad kan du lära därutav?
Mitt råd du dig erinre:
att du bör höra dubbelt mer
och tala dubbelt mindre.

Då Gud två ögon och en mun dig gav,
vad kan du lära därutav?
Månn´ ej den tanken är den rätta:
var endast mån att mycket se,
men varsam att berätta!

Då Gud två händer och en mun dig gav,
vad kan du lära därutav?
Du bör min tydning ej förgäta:
till att arbeta fick du två,
men en blott för att äta.

A A Grafström:

Aldrig skall den breda hopen

(Tillägnade alla dem, som äro fångna i vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster):

Aldrig skall den breda hopen
kunna höra ångestropen
från en ensam mänskosjäl.
Därför är min röst som dumbens,
ensam mellan ungkarlsrummens
väggar tiger jag ihjäl.

***

Ty verkligheten blev för tung att draga
för den som städs förblev en övermaga.

***

Visst är min ande mycket pauvre,
men jag är lycklig när jag sover.

***

Vad önskar jag mer än att äta och sova.
Vi skulle jag börja ett "vita nuova"?

***

För mig har livet ändå något värde.
Jag går och samlar lump på Lagårdsgärde.

***

Visst har jag blivit gammal och ganska ömkligt kväst,
men mänskor har jag älskat och böcker har jag läst
i min ungdom.

***

Jag som är kulmen utav fyra släkter
har fått att dras med många själsdefekter.

H Löwenhielm:

General William Booth tågar in i himlen

I.

(Hårda slag på bastrumma)

Booth, som själv slog trumman, förde an.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Helgon log i tårar: "Det är han!"
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Spetälsksjuka följde, led vid led,
mördare ur dikesdyn slank med,
sminkad sköka, likblek morfinist -
vrede, lusta, vankelmod och brist -
tärd asket med andedräkt som mull,
otvådd här, som led för Dödens skull.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

(Gitarrer)

Tolv vrak från vart av världens slumkvarter
drog fram i tåg. (Booth ville helst haft fler).
Där sken var fana i Guds vida värld
med ärans led från överjordisk härd.
Högt sjöng flickor vid gitarrers klang
ord, som hänfört ur extasen sprang:
"Är du tvagen i Lammets blod?"

Halleluja! O vilken syn att se
tjurhalsad fånge, fri från bojor, le.
Gossar blåste smattrande fanfar
upp mot gyllne synd, stor, underbar.
(Är du tvagen i Lammets blod?)


II.

(Långsammare och mjukare slag på bastrumma)

Booth dog blind. Tron ledde honom än -
Gud, som tog ögats ljus, gav trons igen.
Booth gick främst med ledarns fasta steg:
örnuppsyn i skarp relief. Han teg.
Skägget fladdrade. Okuvligt stark
drog han dristigt in på helig mark.

(Ljuv flöjtmusik)

Jesus stod i slottets port och såg
med lyfta händer på de armas tåg.
Booth såg intet. Skaran i hans vård
slingrade sig fram på slottets gård.
Då stod med ens var man i trasarmén
fläckfritt ljus i klädnad, ny och ren,
rak var lytt, frisk var av plågor tärd,
och blinda ögon såg en ny, skön värld.

(Högre och snabbare slag på bastrumma)

Skökas och megäras sår försvann.
Inget hat i krymplings hjärta brann.
Skön prästinna, ren efeb steg fritt
fram likt härskare från skogars mitt.

(Väldigt korus av alla instrument. Tamburiner i förgrunden)

Var vinge blänkte, var sandal var snörd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Av skarans larm blev änglasången störd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
O, ropa "Frälsning!" Där skred härligt fram
kungar, återlösta av Guds Lamm.
Gitarrer knäppte. Tamburiners ljud,
som väckts av drottninghänder, lovsjöng Gud.

(Ödmjuk sång utan ackompanjemang)

För Booth var blicken inte längre skymd.
Nu såg han Herren genom flaggfylld rymd.
Tyst räckte Kristus kronan fram som lön
åt Booth, soldaten. Mängden sjönk i bön.
Booth såg med blick i blick Guds majestät
och föll på knä i helgons mitt och grät.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

N V Lindsay:

Yttersta domen

Salve, sancte parens, iterum salvete, recepti Nequicquam cineres animæque umbræque paternæ. VIRGILIUS.

Han öppnas, gravens port! De tröga gångjärn knarra, 
och lampans matta sken på svarta marmorn darra. 
Hur strömmar mörkrets flod! Hur nordan, sträv och snar,
vitt över nattens djup med stormars tordön far!
Dess dunder uvars läte bryter,
och rovet under vargen ryter,
och irrbloss vina fram med blod i mina spår,
och jag, hur ödsligt! jag på grifter vilse går.
Så irrande den dräptes vålnad svävar,
där skogen som ett spöke står,
och hemsk i vinterns svepning bävar.

O marmor stum och kall! du, i vars hårda famn
jag högg, ack! späd ännu, en älskad moders namn!
Till dig i skuggors hem jag undan blixten ilar . . .
En son bör finna lugn där moderns huvud vilar.

Av ungdom, skönhet, dygd, se allt vad övrigt är!
I himlen danas då vad gravens svalg förtär.
Du, som med blommor strör den tistelväg jag tågar,
o hopp! o vällust av mitt liv!
Min dunkla blick ej övergiv:
Han sig i evigheten vågar.
Kring jordens dränkta klot den vilse duvan far,
stum, ensam och förskräckt mot dödens avgrund bävar;
ack! för att rädda sig, ej gren, ej klyfta har:
på ovisshetens hav jag så i töcknar svävar.

Dock! detta stoft förgås?.. .Och, Gud! du evig är.
Vem gjuter i mitt bröst ett brännande begär,
då över solens krets min tanke vigglik hastar?
När jag i känslor sänkt för väsens Gud mig kastar,
om skuggan av hans ljus, dock ej förmätet, ber:
vem höjer då min själ, och henne himlar ger?
Ack! vadan tårars flod, som mig i vällust dränker,
Messias! nar på dig en stilla natt’jag tänker?

Nej! knäböjd vid det stoft, som höljs av denna grav,
jag på de löften tror, som vid din död du gav.
Och vore allt en dröm . . . hur ljuvligt ej, att drömma,
när hjärtat känslor får så höga och så ömma!

Från denna minnets gräns min tanke flykten tar,
och över tidens hav till evigheten far;
där ser jag lastens fall, ser dygdens ängla-öden,
ser detta klot i grus, och under gruset döden.

Men du, som molnbetäckt åt Salems skald och kung
vid helgedomens fot den gyllne harpan räckte,
vars sång serafens tystnad väckte,
o Urani! den dagen sjung,
då under domens slag i kaos jorden vimlar,
och lejonet av Juda stam
i dunder, moln och blixt och damm
uppreser sig en tron på evighetens himlar.

Och, yngling! som med mig i livets öknar går,
om du vid dygdens gräns mot lastens oviss står;
ack! må med domens dån min lyra dig förskräcka!
Dock nej! du hjärta har ... på fruktan kärlek rår,
en känsla, mera ljuv jag i din själ vill väcka.
Följ över Kidrons bäck, följ i den däld mig ner,
där den dig skapat har i avgrunds kval du ser;
följ mig till korsets fot - Vid skenet månen sprider,
ack! läs i varje sår: »det är för dig jag lider.»

Religion! vad kärleksdjup! I töcknen vilken glans!...
Jag skulle dyrka Gud, fast ingen himmel fanns.
För domaren du aldrig bävar,
om till förlossaren ditt hjärta kärlek bär.
Döm, yngling! själv, ack! döm, vad mera himmelskt är.

Men du, som över mig i rnidnattsmolnen svävar,
min mor! jag sjunger vid din grav.
Ack! att vid lyrans slag du mig en blick ej jävar,
ljuv som den första kyss, i Eden Eva gav.
Omgiven av ett ljus dit ingen tanke hinner,
Gud! dig ej ögat ser, dig endast hjärtat finner.

En stråle av din nåd mig långt från jorden för:
Jag ödets kedja re’n i spåren skramla hör;
och kring den jaspis-sjö, där dagens drottning vilar,
i änglars fria luft med morgonrodnan ilar.
Där blixtra himlar fram! där ljunga världar opp!
Och etern fylls med ljud av deras tordöns lopp,
då månen, matt och blek, ur molnen vålnlik hastar.
Och stum sitt sorgsna sken på mulna gravar kastar.

Men, himlars starka bloss! vad mörker slukar er?
Betäckens I av nattens vingar?
Av skuggan från Guds tron! -
Jag upp i skuggan svingar,
och änglars herradömen ser.
Vem här, lik en komet, på tusen stjärnvalv tågar?
O hjälte! o seraf! . . . månn jag dig nalkas vågar?
Törhända du det var, som åskbeväpnad for,
och utur Eden drev mitt släktes usla mor?
Men kanske du är den, som hämnaren skall sända,
att en gång jordens klot i domens lågor tända?

I evighetens ljus jag häpen dignar ner. . . .
Den högstes strålar kring mig ljunga!
Gudomlighetens sken! . . . Jag är ej dödlig mer,
jag är ej dödlig mer - jag skall hans ära sjunga.

Högt i odödlighetens famn
bland stjärnorna min harpa klingar,
och lyft på morgonrodnans vingar,
jag prisar, helige! ditt namn.

Långt förr, långt förr, än tidens flod
ur evighetens klippa sprungit;
du ensam där i töcknar stod,
och ingen kerubim dig sjungit.

Det tomma kaos suckande,
i djupet for din tron sig böjde.
Du andades, allsmäktige!
Och himlarna sig där upphöjde.

Än ensam, utan sångens ljud,
du lät en allmakts-eld utfara:
strax omgav dig serafers skara,
och sjöng din ära, väsens Gud!

Än såg du vitt kring djupets famn,
och världar fram ur mörkret bröto:
strax stormarna ditt välde röto,
och åskan dundrade ditt namn.

Din anda, Gud! skall återdriva
i kaos, jord och himlarna;
men dina år ej ända ta:
du var, du är, och du skall bliva.
Halleluja!

Från änglars högre kor, I himlar! vilka svar!
Vid deras harpors klang ur molnen Iris far,
och stjärnorna i dans kring ljusets rymder sväva.
De sjunga hjältens död, som livets spira för;
och jag de gälla eko hör
ur evighetens öknar bäva.

Du jord, uti vars barm mig liv min moder gett,
på dina altar blott jag vanans offer sett;
men hjärtats tysta suck, där änglar göra möte,
då känslofullt det sänks ner i naturens sköte?
Men tacksamhetens tår? . . . Vad spöken visa sig!
Vad uppror, hat och mord, och brott och hämnd, och krig!
Hur allt i mörker dväljs! . . . Vad? detta klot . . . jag ryser, . . .
bland världar denna punkt så många fasor hyser!
En fuktig molnstod lik, där månen nedergår,
med tidens urna, se, var Adams vålnad står!
Han jorden med sin sköld i röda töcknar sluter,
och i ett blodregn sig bland stormars ras utgjuter.
Vad hemska förebud! Se! jordens grundval rörs,
ett långsamt hämndens rop ur multna gravar hörs,
och med en blodig våg det bistra havet sköljer
de troner, vilkas drott sig mellan bergen döljer.

Hör! . . . evighetens ur sitt omlopp åter når,
i tolv millioner dygn det endast en gång slår.
Det slår - och från sin tron Messias sig upphöjer,
och alla änglar falla ner.
Bland tusen världars klot hans blick vid jorden dröjer,
där över Nifates * till Golgata han ser.
Med natten hastigt nu sitt huvud han betäcker,
sin fot i seklers djup. sin arm i skyar sträcker,
och svär, svär vid sig själv: han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn! och, kaos varde himlar! 
»Den jord, som blodbestänkt med Adams släkte vimlar,
»skall dömas, skall förgås .... i detta nu - Han svär!
Han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn!
och, kaos varde himlar!

Han svor: ett åskfyllt moln ner från hans blickar föll,
och stilla jordens klot på bräckta axlar höll,
och helvetet sig upp i tjocka dimmor höjde,
och satan röt och vild sig över kaos böjde.
Så hisklig en komet bland hemska norrsken står,
förkunnar troners fall, och krig, och hungers-år.
Nu ödets kedja bräcks, nu tidens grundval gungar,
och dödens ängel ner på domens åska ljungar.

Nu ramlar hoppets tron. Förtvivlan rusar fram,
och ljusets vida rymd är natt, och blod, och damm.
Fram ur ett osett djup sig mordisk stormen bryter,
och åskan, hämndens röst, från fästets vallar ryter.
Vesuv med hundra gap förkunnar jorden krig;
men bistert, tungt och svart, där reser havet sig!
Far upp, och i sin fart millioner viggar bräcker,
klyvs, och ner i sitt svalg millioner lågor släcker.
Det slukar där den eld, i skurar Etna spyr,
då blodröd vinterns här för Heklas bomber flyr.
Nu ljungar vågen ner, och bergens rötter lossar!
Nu slungas de mot skyn! och nu en blixt dem krossar!
De tända skogars spets man mellan sjöar ser.
I oceanens djup far himlabågen ner,
och havets gömda lik i åskans rymder brinna.
De starka valar strax i Heklas svalg försvinna.

Men nu ett mörker sig kring jordens poler drar,
i det, om natten fanns, hon syntes ljus och klar.
Ett dån, av stormen fört, ur mörkrets skrevor hastar,
som mitt i havets gap Vesuv och Etna, kastar,
det vrålar, fradgar, slår; nu genom eld och rök
sitt huvud höjer upp till än ett vilt försök;
dess böljor skocka sig, det upp mot molnen ilar,
i djupet rycker dem, och drar en suck, och vilar.
Är detta då den jord, som stolta kungar bar,
den rnenskan, blind och svag, i länder indelt har?
En bävning, tordönsfull från Asiens sida slungat,
Europa, dig! - Vad krig på dessa gränser ljungat!
Vad blod ej strömmat der! - de slagne hamnar re’n
till domens lågor dra despoters multna ben.

Och lik en plötslig natt Kaukas i djupet välter.
Som regnmoln Peru bort med sina gruvor smälter.
Förgås, du olycksort! du hem för kval och mord!
Månn åskor, hav och pest ej härjat denna jord?
Ack! skulle mänskors blod ock under bergen rinna,
till dödar och till brott, att nya ämnen finna?
Vitt kring Numidiens rymd, åt Cejlons öknar se,
av domens eld och slag uppfyllde, rämnade!
Där sluks rinoceros! där lejoninnan ryter,
i elefantens blod, vid tigerns sida flyter!
Men, örn! bland molnens svall, ack! fordom stolt och fri,
vad? skall med fjärilns stoft din aska bortströdd bli?
Nej! han i blixten far, att i dens sköt’ försvinna,
vars tron han, djärv och stark, så ofta sökt att hinna.

Du ljusets majestät! hur blodig är din blick!
Med hopp om evig glans du över Eden gick:
och nu med jordens klot till evigt mörker hastar! .-.
Se, hur förtvivlad hon bland stjärnorna sig kastar,
dem i sitt sköt förtär, och slukar månen opp,
och fortfar bävande mot kaos med sitt lopp.

Ack! hasta ej, ack! dröj. På mänskosläktets vägnar,
jag vid ditt intets gräns en lovsång dig tillägnar.
Bloss av det ljus, vars makt och ära
du världarna förkunna fått!
Ej sekler hunnit dig förtära,
din tron så högt, som ödets stått.
Så, som du över Eden rann,
och tusen stjärnor kring dig hyste:
så jorden ock i dag dig fann,
så värmde du, och så du lyste.
En Gud blott i sin allmakts skrud
förmått ditt ljus i kaos tända:
Att åter dig till kaos sända,
o sol! det fordras samme Gud.

Gick, sorgsna bloss! än rädd och späd,
gick du i moln vid Adams smärta,
då under Edens vissna träd
han tryckte Eva mot sitt hjärta?
Där låg det öde, jordens klot!
Förbannelsen röt vilt kring djuren;
du tog i öknar dem emot,
göt liv i dem och i naturen.
Från himlar ner den blida vår
i dina strålars sköt sig sänkte;
och pustande i sommarns spår
den rika hösten frukter skänkte.
Naturen då i glädjens skrud
åt Skaparen ett offer tände.
Du kom: allt andades en Gud,
och i din blick hans blick vi kände.
Hur över trädbevuxna berg,
som under nattens åskor gungat,
gudomliga! i azur-färg,
du fram ur österns portar ljungat.
Och då i oceanens sköt
vi sett dig undan natten fara,
du klarhet först i månen göt,
att oss ock fjärran nyttig vara.
Fast ödet mänskors hopp bedrar,
dig dagakarlen trogen funnit:
din stråle honom uppväckt har,
och för hans lugn i böljan runnit.
Det folk, som blint i villor lopp,
och icke himlens röst fått höra,
har ropat, då du ljungat opp:
den dig har gjort vi dyrka böra. . . .

Men kaos’ böljor mot dig svalla! -
Ditt lov av helgon sjungas skall.
Dig änglarna i minnet kalla . . .
Tillbed din skapare - och fall!
Främst i ett blodigt moln, ack! morgonrodnan går,
och solen darrar fram i hennes bleka spår;
Nu över jordens klot med nedböjt huvud bävar.
Så nattens fågel hemsk bland stumma spöken svävar
ikring ruinerna utav tyranners slott,
mot vilket tid och hämnd sin makt förena fått.
Nu . . . ack! . . . och aldrig mer i domens svall hon brinner,
med all sin glans far fram, och dammar, och försvinner.

Av segern mörkret stolt på dödens ängel ser,
vars sköld mot åskan slår och skakar eldar ner.
Min domare och Gud! fast bland de sällas skara,
vid minnet av din död, hur ljuvt att mänska vara!
Vid dessa dundrens blixt jag lägst till jorden far;
det är min rätt, min plikt: jag henne trampat har.
Den tigern! ... i moras, på glödda stenar krälar!
Nyss han kring jorden såg, och såg blott sina trälar.
Nu störtad är hans makt och ett så hatfullt mod.
Se brottet i hans blick, se i hans händer blod!
En ångerns tvungna suck hans samvets stormar kväva,
och kvalen ur hans gom den brända tungan häva.
Än för hans häpna syn de folkslag skocka sig,
som han uppoffrat har i ärelystnans krig;
än ser han dygdens vän sitt liv i bojor sluta,
och lasten stjärnbeprydd vid tronen offer njuta;
och än en usel hop i nödens nakna tjäll,
som hungrat flera år för en hans nöjens kväll.
De faderlösa barn på domens åskor kalla:
han flyr - men i det djup, der änkors tårar svalla.
Av dessa spöken följd ett gruvligt skri han ger!
»Jord, rämna under mig! berg, töcknar, störten ner!
Du avgrund, att för Gud, att för mitt folk mig dölja,
mig i ditt mörker ryck, ryck med en evig bölja!
Jag, otacksamma folk, jag var din kung - min tron . . .
förbannad den, och dig, och jag, och religion!
Att höra mig . . . vad hämnd! bland kvalens andar ryta;
du nu din himmel vill mot deras avgrund byta.–––
Nåd, Gud!» - På dessa ord han dundren svara hör. 
Hans barn kring ormars kärr på flammor stormen för.
Den själv ej ömmat har, när hopplös nöden gråtit,
och, fast med brottfullt bröst, ej andras fel förlåtit:
Har han i faran rätt att efter räddning se,
och kan hans sista suck en Gud om tillgift be?
Ack nej! barbaren nu till mildring i sin smärta,
med dolken rusar vilt uti sin gunstlings hjärta,
och söker nya brott den tid, han övrig har;
tills för hans fräckhet hemsk mot honom döden far,
och, på förtvivlans brant, med domens åska sluter
ett liv, som avskyvärdt i hämndens sköt sig gjuter.
Jag klaga vid hans fall? - Ett brott, ett gruvligt brott,
med makten i sin hand, försumma göra gott:
men till sitt överflöd, ej änkans åker spara . . .
Man måste vara kung, för att så brottslig vara.

I tidens sista nu, vad båtar ångern mer?
Njut solens blida sken, förr än hon rinner ner.
Ur fängslens fallna port, än blodig mördarn bävar:
i elden för hans syn den dräptes vålnad svävar.
Och mellan domens brak, med skräck förförarn hör
den bön om himlens hämnd en villad flicka gör.
Och uti änkors blod, än törstig ockrarn flyter,
och gudalärans tolk vid sjunkna tempel ryter.

Men . . . vadan detta rop? ack! ateistens röst.
»De bålverk ramla då, som skyddat detta bröst.
En Gud är till! ... En Gud? - Nej, avgrund! må din smärta
ej tvinga till hans tron en suck ur detta hjärta! -
Förgäves! vilken harm, att under hämndens svall
hos den mig straffar grymt, jag kärlek finna skall!
Vad! kärlek? född i moln, för mig då ljuset klarnat,
att njuta skuggan blott, man som för laster varnat,
se Karlavagnens gång . . . och tro Getsemane? -
Messias! ökte ej din död mitt helvete?
Vad, kärlek? . . . Sluken mig, I plågoandars skara!
Jag vill mitt hat till Gud i edert sköt bevara.
Men se! ... vad ynglingar, förförda utav mig!
Med eld, med drakars blod de re’n beväpna sig ...
Fly! - Domaren är när. Det hat han mig ingiver ...
ja, evighet, du själv därtill för kort ju bliver.»

I domens svarta moln, o storm, mig återför!
Jag skådar endast brott, jag endast fasor hör.
Förgiftad av dess luft, min sällhet re’n försvunnit.
Gud! finns ej dygden mer, där dock ditt blod har runnit? 
Hon finns! se med vad lugn på jordens grus hon står,
mot tålamodet stödd, i hoppets rika spår.
Sin fackla religion vid hennes sida tänder,
en ängel dundrens eld från hennes hjässa vänder.
Som längtan på en strand vitt efter seglen ser,
som dagakarlen gläds, då solen skrider ner,
så hon med tårfull blick åt höjden ögat kastar;
så hon med vällust ser att tidens timglas hastar.

Kring henne, vilken flock! - Min forna skräck försvann,
en kung, som Gustaf stor, och öm och vis, som han.
En mensklighetens vän, som då, när tårar flutit,
åt uslingen sitt bröd, men uti lönndorn brutit.
I dödens mulna stund, vid domens tordönsskott,
vem andas lugn och mod? Den, som gjort menskor gott.
Ack! i hans blick din nåd, o Gud! vi dyrka borde.
Om ingen himmel fanns, du en för honom gjorde:
och där en Pythias vid Damons urna står,
i änglars glada famn sin vän han skåda får:
och den sitt fosterland har ryckt ur kungars boja,
förnöjd med sinneslugn, med otack och en koja.
Och där naturens son, som född i mörkret var,
och aldrig känt den Gud, vars väg han vandrat har:
och dessa mödrars skrän! . .. ack! vilken älskad smärta -
allt tärs av domens eld! men ej ett modershjärta.
Messias unnar dem en bön vid livets slut,
och odelt gjutes hon om nåd för barnen ut.

Du, som i farans stund på andras räddning tänker,
har himlen större fröjd, än dig ditt hjärta skänker?
Men svärdet flammar fram, och dödens ängel -hör!
kring varelsernas fält utropar: Dön! - Allt dör;
än höjes lien upp . . . hon fälles - tiden stupar,
i evighetens svall med minnet sig fördjupar.
Kring allt en tystnad rår, som i det ögonblick,
när Gud, att skapa allt, den första tanken fick.
Men dödens ängel upp i domens töcknar svävar,
förkunnar jordens lott, och för sitt öde bävar.

Helig är Herren! Halleluja!
Domaren blickar kring himlarna!
Och som en flod för hans fötter de strömma.
Allmakten tyckes sin källa uttömma,
att i hans spår gjuta stjärnorna.
Då i din klarhet, o Herre! de svalla,
och för ditt lov du gränser ej satt:
låt av din klädnad en skugga ock falla
ner i den eviga dödens natt.
Du, som ur henne skall människor kalla,
glöm ej din död uppå Golgata.
Domaren blickar kring himlarna.
Honom tillbedja de alla! ack! alla.
Helig är herren! Halleluja!

Re’n knäböjd Rafael på majestätet ser,
och harpan dignar stum på fällda vingar ner.
Med livets öppna bok, vid domarns vink, han hastar
framför den ljungelds vagn, som stjärnor kring sig kastar.
Där flammar hjälten nu, och änglar i hans spår,
och etern uppfylld blir med strålar av hans sår.
En krans av Edens träd hans hjässa nu omringar;
och på en guda-sköld, som kring hans axlar klingar,
än ristad står den kamp i vredens ögonblick,
då satan högmodsfull mot skaparns välden gick,
med fallna änglars här hans tron bestorma tänkte;
men, vid ett hjältens slag, i avgrunder sig dränkte.
Än där, i mulna drag, den dödens natt man ser,
då törnekrönt han for till kvalens kulor ner,
i fjättrar satan band, hos honom ånger väckte,
förkunnade hans dom, och hoppets gnista släckte.
Än praktfullt blänker där Messie segertåg,
då han en frälsad värld inunder föttren såg,
som Människones son till himlen återvände,
och sjönk i fadrens sköt av vällusten han kände.
Se! i sin högra hand det helga kors han bär.
Med domens tordönssvärd den andra väpnad är.

I barn från Betlehem! er herdes röst er kallar. 
Det stjärnbeströdda släp, som från hans mantel svallar,
uppbäras skall av er, o avundsvärda lott!
Av er, som för en Gud ert blod utgjuta fått.
Och himlen lämnas tom, och alla helgon ljunga
i dammet av hans vagn, att evigheten sjunga.
Av David förda an, de sina harpor ta.

Kör.
Halleluja!

En kör.
Sjungom hans ära, vars arm sig utsträcker
över det hela, som varder och är;
som ur sitt sköt nya världar uppväcker,
då med sin blick han de gamla förtär!
Sjungen hans ära, framljungande himlar!
Och du, o evighet! prisa hans namn.
Prisa hans under, o jord! när du vimlar
i intets famn. -

En kör.
Vitt i evighetens hav
livets segerhjälte svallar.
Se! han öppnar dödens grav.
Hör! hans röst i kaos skallar.
Rykande vid skaparns fot,
re’n i domens lågor brunnit
jordens likbeströdda klot,
där hans blod för menskor runnit.

Kör.
Halleluja!

En kör.
Skulle väl, o skapare! De åt kaos återlämnas?

Kör av betlehemitiska barn:
Skulle du, försonare!
ack! på de försonte, hämnas?

David.
Nej, som en fader sig gärna förbarmar
över det ångrande barnet i nöd:
så mot oss fallna utsträckas hans armar,
skulle han vilja en människas död?
Nej! hans gudomliga hjärta nog funnit,
att hon var stoft och i elände född.
Blommornas urbild, som hastigt upprunnit,
blev hon lik dem på en stormdag förödd.

Herre! ditt väsen sig gränslöst utsträcker,
evig, som du, din barmhärtighet är.
Ja! då med eldmoln du djupet betäcker,
omsorg for människans stoft du ock bär.
Sjungen, I himmelske hjältar! hans ära!
Blixtrande världar ur skaparens famn!
Jord! som hans blickar till intet förtära!
Prisen! ack prisen den eviges namn!

Kör av betlehemitiska barn.
Omkring din tron med sällhet krönte,
vi evighetens lagrar strö.
Den fröjd, att för Messias dö,
oss mer än himlarna belönte.

En kör.
Vilken väldig änglaskara
häpen och förundrad stod!
Ville gärna mänskor vara,
för att helgas av hans blod.

Kör av betlehemitiska barn.
Vilka rov! ack! vilken ära!
Lejon utav Juda stam!
I det ljus, vi offer bära,
hedningarne vandra fram.

Kör.
Halleluja!

En kör.
Så många sekler då skulle försvinna,
så många släkten förgås och upprinna,
förrän med mänskan din avsikt du vann.
Mäktige hjälte! till lön för din smärta:
måtte du finna i människors hjärta
den kärlek, for dem i Getsemane brann!

Kör av betlehemitiska barn.
Helig! helig! helig Gud!

En kör.
Himlars troner, fallen neder!

En kör.
Väpnad han i allmakts skrud
evighetens år bereder.

Kör av betlehemitiska barn.
Hören domsbasunens ljud!

En kör.
Adams barn! han kallar eder.

Kör.
Helig! helig! helig Gud!

Vid himlars återskall, i domens majestät,
ack! vilken skönhet flyr uti Messie fjät?
En evig gudomsvår på hennes kinder dröjer,
där sig, att tjusa mer, en flod av tårar röjer.
Vad syn! uti den blick, der änglars höghet rår,
för vilken solen skyms, att se en mänsklig tår!
Med himlabågens prakt, dess hår i skyar simmar,
kring vilket välvande en nyfödd stjärna strimmar.
Så skön i havets famn ej aftonrodnan låg,
då skaparn blev förtjust, när på sitt verk han såg.
Ford av en serafim, hon genom skaran bryter.
De rörda känslors ström, som i hans sköte flyter,
han med en himmelsk kyss från hennes kinder tar;
och avund förr än nu ej känd av englar var.
Så öm, i sorger sänkt, till domarns tron hon hastar,
och, knäböjd, på hans kors en blick med bävan kastar.
O kärlek! o natur! ... o världars domare!
Se mänskosläktets mor inför dig gråtande.
Du ser, och änglars mod i hennes hjärta väcker;
och stum mot dina sår hon sina armar sträcker.
Ack! hon ej tala kan för tårars strida lopp,
som under hennes fot i stjärnor rinna opp.
Messias nu, hur ömt! mot hennes sköt sig böjer,
och hon hans anda drar, och strax sin röst upphöjer.

»Nej, herre! mig det är, din åska krossa skall . . .
jag skådar detta klot, ett rov för domens svall,
jag skådar Adams barn, som detta klot betäcka,
som nu, ve mig! ve mig! till kval du lär uppväcka;
och jag . .. Gud! deras mor!. . . vad! mor? - Nej! en barbar,
som, ack! till allas brott så mordiskt upphov var.
Vad? hann jag Edens park i tigrars öden byta,
förr’n Abels blod jag såg vid mina fötter flyta?
Och detta blod . . . vart fly? ... ur dödens slutna famn,
nu ropar hämd! ... nu! nu! ... och över hem? - mitt namn,
och allas namn jag hör i vredens dunder skalla,
och ser försonarns blod på brottets bana svalla;
ej till försoning mer! . . . Ah! hämnas blott på mig.
Låt dem i intets sköt för evigt glömma sig.
Beväpna detta bröst att allt det straff uthärda,
som jordens usla barn för min skull äro värda.
 En vink: och till din fot du tusen världar ser.
Vad båtar, att av nåd du mig din glädje ger,
när jag ett upphov är till mina likars smärta?
Nej! under änglars skrud jag bär mitt modershjärta.
Nej! inga himlars fröjd på samvetskvalet rår . . .

En flock av vålnader upp ur Tartaren går!
Nej! bland serafers sång skall deras skrän jag höra,
och i Messie famn de Evas lugn förstöra.
Här dignar menskors mor. - En stråle från hans sår,
i henne liv och hopp och öm förtröstan tänder,
ett svar Messias värt hon får: »Jag tecknat er på mina händer,
»Och räknat edra huvudhår.»

Som glädjen blänkte fram av änkans dystra blick,
då hennes ende son ur dödens fjättrar gick:
så himlars sällhet sig i Evas uppsyn visar.
Hon ber med hoppets röst, och re’n sig bönhörd prisar.

»Hur, domare! din nåd liksom din makt är stor!
 Men, mänskors frälsare! förlåt ock mänskors mor.
Hon vågar vid ditt kors den dagen dig påminna,
då du på jorden lät ditt blod för jorden rinna.
Och du, Getsemane! du hjältens segerort,
framskalla ur ditt grus den ed, han fordom gjort:
»I skolen ej förgätne bliva,
»fast nu till korsets död jag går:
»jag allas edra namn med eget blod vill skriva
»i djupet utav mina sår.
»Och då en mäktig änglaskara
»mig fört uti min faders famn,
»skall dessa sår och dessa namn
»jag i mitt majestät bevara.
»På det om någon ibland er
 »sin första kärlek överger,
»med hädelser mig överhopar,
att min rättfärdighet på domens åska ropar,
»och viggen vässes re’n att slå försmädarn ner;
»jag på min kärleks märken ser:
»och då jag där hans namn bland edert ristat finner,
»och mig min bittra död påminner,
»med allt vad han har kostat mig,
»så många tårar, kval och möda . . .
»mitt hjärta åter måtte blöda,
»för att på nytt förbarma sig.»

Med vilken hoppfull suck förlossarns tal hon slöt,
serafen i dess hår den helga oljan göt,
och tusen offerkar, stum, rörd och häpen tände;
men till Messias sig å nyo Eva vände:

»En hednaskara snart du för din dom skall se,
i öknen en cypress, och hjordar irrande!
Ack! skulle ej din död i fasans stund dem båta?
Att hämnas röjer makt, men ömhet att förlåta.
Och vilka avgrundsrop, som namn av dig ha fått,
och evighetens straff, Gud! för minuters brott! . . .
Vad talar jag? . . . jag flyr . . . men kan dem icke glömma.
Vad båtar himlen mig, om jag ej där får ömma?» -

En sky tar henne bort, och domsbasunen hörs,
och jordens brända klot till skaparns fötter förs.
Herre, förbarma dig!
Herre, vårt hopp!
Gud! vilken tystnad! . . .
Hur digna de alla!
Vågor av glömska kring helgonen svalla,
himlarne domna mitt under sitt lopp. -

Över djupet andan svävar:
Han, som blir, som är och var;
och ur dödens sköt frambävar
allt vad döden skördat har.

Då vilt en mäktig storm från Sirbons stränder brusat,
ur Baratron mot skyn millioner sandberg rusat,
sig spritt, med nattens flor den vida rymd betäckt,
i töcknar solen flytt, förmörkad och förskräckt:
Så, ja! hur talrik mer, se! mänskosläktets skara,
lik stoder utav moln ur svarta djupet fara.
En hop, ack! den är stor, med stjärnors prakt uppgår,
och strax vid hjältens tron sitt gudasäte får.
O människones son! du tro på jorden finner.
Och en jag fjärran ser, där hoppets fackla brinner.
En annan från min syn i ljungeldstöcknar far;
men ingen ängel del uti. dess öden tar.
Och nu vid skaparns vink en myriad framvirvlar
av nya världars klot, av öknar och av himlar.

I Adams häpna barn! de vänta blott på er,
då rörd i Evas famn han på sitt släkte ser.
Nej, Adam! ropar hon, ej ångerns eld mig bränner;
då jag mitt öde minns, ack! vilken fröjd jag känner.
Ack! den oss döma skall, för oss i döden gått.
Vad ära! Se hans sår ... O, mer än sälla brott!
Nu mänska han, som vi - vad det vårt namn upphöjer!
Och, ljuva tacksamhet, som ömma bröst förnöjer,
vad himlakänslor ej din evighet oss ger!
I eden änglar lik, är vid hans kors jag mer.
Hur, så var Adams svar, hur mina känslor svalla!
Se, Eva! du är mor, jag far för dessa alla.
Ack! maka, himlavän! nyss såg din Adam rörd,
hur där en brottslig hop blev bort i töcknar förd.
Men, täckelset är lyft . . . vad syn! ja! sälla maka,
fast i millioner år dem hämndens åskor skaka;
av ångern renade, till slut de i hans famn
bli älskade som vi, och prisa där hans namn.
Han! kärleken och Gud, för sig ej gränser finner.
Den oss förlåta lärt, ej själv av vrede brinner.

Allt tystnar. Fasan flyr, och jordens domare
upphöjer nu sin röst: »O! I välgörande,
som utan vittnen sökt att nödens offer frälsa,
vad glädje, att er först bland Adams släkte helsa!
I konungar, som frid åt hela folkslag skänkt,
och under kronans glans på uslas kojor tänkt!
Du hop, som hungerns hem och sjukas bädd uppletat,
dem elden härjat, hjälpt, att endast jag det vetat!
Mitt hjärtas gunstlingar! beredd er lön nu är:
Uppfyllen himlarna, och väldigt härsken där.»
Det sker. Vid domarns vink, se! himlarna framljunga,
och praktfullt hylla dem, och deras intåg sjunga.
Att mildra andras kval och att förlåta få,
ack! att hos änglar ej den vällust saknas må,
för dem, I skåden Gud från sina ögon driva,
I skolen bedja ömt, och även hörda bliva.

Men andra troner re’n jag domarn kalla hör.
Hur stor är ej den hop, han dit i ära för.
I hjältar, som ert blod for fosterlandet gjutit,
och I, som edra dar for andra tider slutit!
Gån, krönte utav dem, som frälstes genom er.
Messias själv med fröjd på dem han räddat ser.
Var hälsad, Baltzar Horn! * I dessa ärans salar,
du om förflutna dar med svenske hjältar talar.
"Fast snart på jordens klot ett stoft ej övrigt finns:
då man en hjälte ser, sitt fosterland man minns.
Förgäves med min blick jag skaran följa söker.
Se! hur i solars glans de sällas antal öker
den, som från altar’ts fot och med försonarns blod
i ett förkrossat bröst ingjutit hopp och mod;
som, då han andra lärt att gärna sig förbarma,
den förste varit själv som glömt sig för den arma;
den aldrig smicker känt, av kungars makt ej skrämd,
förkunnat deras brott och trotsat deras hämnd.
Sjung domarns kärlek, sjung, du frästa hednaskara!
»Av dem, mitt namn ej känt, vill jag ock dyrkad vara.
»Mitt blod för världen rann. Jag efter hjärtat ser;
»För mänsklighet och dygd, I himlar, öppnen er!»
Och himlar öppna sig. I ljusets sköt de hamna,
av känslor svimma bort, då änglar dem omfamna.

Du folk, ack! vårdat ömt, se’n jordens späda dar,
med fasa skåda nu den Gud, du hatat har.
Hans blod, som över dig, likt hämdens eldregn strömmat,
och det du grymt göt ut, för dig å nyo ömmat. . .
Vad ser jag? . . . domare! - Nej ! jag förlorad är -
Ack! ej ditt majestät! . .. Din kärlek mig förtär.
Flyg, oskuld! i din glans mot ärans gudasköte,
där för en störtad tron en evig gör dig möte.
För bojor och for dygd din lön, Mathilda! njut;
de barn, från dig man slet, i modersarmar slut.
Med stolthet hjärtat kan sig se föraktat bliva,
men utan svaghet ej sin kärlek övergiva.
Det var det största kval, vartill dig ödet dömt,
till graven hatad bli, och likväl älska ömt.
Men evigheters fröjd din hjässa redan kröner. -
Vid minnet av en tron, vad avsky hjärtat röner!

O mänskors forna hem! hur var din barndom blid;
då jorden kungar fick, försvann dess gyllne tid.
De höjas, himlarna, och alla stjärnor sjunga,
då över deras krets med helgonen de ljunga.
Till dig, o, Leopold! * uti en azursky,
serafer utan tal med tron och lagrar fly.
Du allas hjertan ömt, du ljuva vänskap! enar,
och svallande i fröjd sig själ med själ förenar.
Möt, moder! här din son. Du dig bedragen ser,
som trott din kärlek ej har kunnat ökas mer.
Omfamna, yngling! ock din sörjda älskarinna,
här, som på jorden, skall din eld ej motstånd finna.
O, Laura, här, ack! här. . . vad himlar skänkas mig!
Jag evigt älska får min skapare . . . och dig.

Men fasans öknar fram till domarns fötter bäva,
där hoppets matta bloss kring ångern långsamt sväva.
Vad suckar! vilka rop! En mängd i hoppets spår,
en annan fjärran bort, följd av förtvivlan, går.
Där i en ödemark jag dig, o Judas! finner.
Hur dig vart enda steg Getsemane påminner!
Du vilken hör: »min vän!» ack! räds Messie röst.
Du honom korsfäst ser, ser spjutet i hans bröst,
och nalkas, bäfvar bort - strax för ditt vilda öga
Messias tågar fram bland änglar i det höga,
och ett förfärligt skratt ur satans kulor hörs.
Du ryter . . . Glada hopp! han av din fackla rörs.
Vad ånger! vilken suck! . . . Messias! . . . Judas gråter. 
Blev vid din död han glömd? Du sade: »jag förlåter.»
Nej, Sulrna! i en rymd, mer himmelsk, mera klar,
förgäves du min blick dig sorgsen undandrar.
Jag ser ett älskat blod din skugga här befläcka.
Vad? du ej ängel re’n? . . . kom, att ditt kval upptäcka.
På detta nattens moln, där fasans tystnad rår,
vi sitter du så stum, med vitt utslagna hår,
och ånger i din blick, och plågor i ditt hjärta?
»Ah! . . . brottslig är jag dömd till många tiders smärta.
Ve den, sin moders röst i ålderns vår ej lytt!
Hur långsamt straffet är, se’n nöjet vigglikt flytt!»
»I enslighetens sköt den kärlek blott jag kände,
som för en ömsint mor hos mig naturen tände.
Ej, med ett skuldfritt bröst, jag hade önska lärt,
och världen var för mig det tjäll, Gud oss beskärt.
Men, olycksfulla stund! en hemlig drift mig ledde
dit aftonrodnans släp sig över havet bredde.
Jag der på stranden satt, av ljuva känslor stum,
och såg ett vingat skepp framhäva vågens skum.
Vi flydde Sulma ej då hjärtat mer upprördes?
De starka ankartåg i djupet surra hördes;
då, Rustan! dig det var, som först mitt öga såg.
Du kom: jag suckade, och till min fot du låg. -
Gud! domare! jag än i brottet nöje finner . . .
vad mörker! Nåd! ack, nåd! - Se hoppets bloss försvinner.»
Nej! av ett moln det höljs. Giv ångerns tårar lopp,
o Sulma! efter dem går hoppets stjärna opp.
»En tid, och än en tid! - ack, välförtjänta öden,
mitt hjärta darrade emellan brott och döden:
Jag hav och Eustan såg. Var var du, o min mor!
Då dig att överge jag inför Rustan svor?
När mörkret skyddar dem som föddes att bedraga,
utur din ömma famn jag skulle flykten taga.
Ack! om min ålders vår du trogen omsorg bar,
och på din ålders höst jag grymt dig lemnat har.»
»Där lastens gnista väcks, naturens lågor släckas,
och brottet ger ej tid att tänka och förskräckas.
Dock, med vad okänt kval det tjäll jag återsåg,
där re’n i vilans sköt den bästa moder låg!
Tyst, som en vålnads gång jag i dess famn mig lade.
Dess hjerta häftigt slog, och liksom till mig sade:
»Här under detta bröst, jag, Sulma! burit dig.
»Mitt barn! mitt enda barn! vi öfverger du mig?» 

Bland sömnens vågor dock jag snart mig själv förglömde;
en brottslings sömn, vad sömn! jag ryste, grät och drömde.
Högt på en klippas spets mig tycktes att jag låg,
dit Rustan simmade uti en blodröd våg.
Strax klockors sorgsna ljud från templets torn jag hörde,
då till en öppen grav mig hämndens ängel förde,
och vid det hemska dån av mullen kistan gav,
min moders vålnad steg utur den kulna grav.
En dolk rned Eustans blod åt mig hon långsamt räckte;
men strax ur sömnens djup mig uvars läten väckte.»

»Natt! vittne till min flykt! hur i ditt mulna sköt
på mossbetäckta berg jag sakna’ns tårar göt.
Förhärdelse och straff och ånger brottet följa.
Hur ljuvt var mig det dån, som ifrån strand och bölja
i skogen skallade! jag glömde, gladdes lopp;
men borta Eustan var, och segel, dygd och hopp.»
Så, Sulma! älskaren, sorn grät sin döda maka,
fick i en himmelsk dröm förflutna nöjen smaka,
på hennes rnodersarm dess kärleks förstling låg,
och uti hennes blick han hälsans löjen såg.
I känslor dränkt sin arm han efter makan sträckte,
då honom hennes barn i sorgekläder väckte.
Vart flög du, sorgsna hamn, i detta ögonblick?
»Förvillad, hämndfull, vild jag djupt i skogen gick:
där över träd och berg sig nattens fasor spridde,
förmörkad månen blev, mot stormar stormar stridde.
Bland hagelskurars ras, ur molnen blixten bröt,
och jorden bävade, och havet fjärran röt.
På stormens vingar strax en härjnings vigge sändes,
och bergen krossades, i lågor skogen tändes.
Förtvivlan, harm och skräck uppfylde nu mitt bröst,
och dundren gåvo svar på Sulmas klagoröst:
»Bedragen, ack! av dig barbar! av dig bedragen!
»Du vilddjur! mördare! ej än av åskan slagen!
»Till menlöshetens fall ditt släkte snille fått,
»vars styrka över oss är mod att göra brott.
»Må jag i afgrundsdjup, fast plågad själv, dig finna!
»Nej! må jag bli den eld, vari du där skall brinna!
»Flyg, åskuppfyllda moln! flyg till det falska hav,
»der härja! krossa! bränn! - Det hjerta jag dig gav,
»den Sulma du bedrog, skall dig i döden följa.
»Min vålnad väntar dig på havets svarta bölja.»
»Ej viggen mera snabb, än jag i djupet for.
Tör hända i en dröm du såg det, ömma mor!
Tör hända vid den blixt, som då ditt hjerta rörde,
den medömksamma våg mig på en klippa förde.
Där låg jag blodig, svag, med ögat lyft mot skyn.
I åskans eldar, Gud! vad bilder för min syn:
min mor i dödens famn för Sulma ber och gråter.
Av straff blir hjärtat hårt, men rörs då man förlåter.
Snart på en fraggig våg, jag tyckte Rustan gick,
och tillgift, hjärta, allt av dig han återfick».

»O död», så var mitt rop, »du även mig förföljer!
»Ack, i en evig natt du kval och nöjen höljer:
»Mig vägras dock ditt lugn! - Förbarma dig, o hav!
»Den jorden från sig drev, du ofta fristad gav.
»Nej! jag förlorad är ... dock, orsak till min smärta!
»Fördriv, o Rustan! ej min skugga från ditt hjärta.
»Ve mig! ... o åskans gud! o havets herre, hör!
»Nej, storm! förströ mitt stoft... jag älskar, och jag dör.»
»Så talte jag och grät . . . Men domarns tordön skallar. 
Hör, Rustan! Sulmas rop. Hon dig i blixten kallar.
Hör! det är Sulmas röst. Hon gråter fram ditt namn,
är du bland nattens moln? Är du i dundrens famn?»
»Här är jag, Sulma, här! Jag fjärran hört dig klaga,
nej! Rustan var ej född en oskuld att bedraga. 
Knappt jag med hoppfullt bröst på stranden lämnat dig
förr’n sömnens tunga moln med glömskan omgav mig.
Jag vaknade, vad skräck! jag vädrens vining hörde. 
Flög opp; och vågen röt, och vitt från stånden förde.
Förgäves all min bon, när åt det bistra hav
jag på en planka mig förtvivlad övergav.
Vad skulle, sade jag, en älskare ej våga?
Han hör ej sjöars svall, han ser ej dundrens låga;
han blott en flicka ser, som all hans sällhet gör,
och missnöjd är, att ej han mer än en gång dör.
Men fåfängt sökte jag en älskad strand att hinna;
jag mot en klippa drevs . . . där, trogna älskarinna!
där sårad, matt och blek ett dödens rov du låg.
Jag ropade ditt namn, du grät och på mig såg.
Har ångern, sade du, har ångern fört dig åter?
Den Sulma du bedrog, i det hon dör, förlåter.

Du dog. Bestört och vred jag höjde upp min röst:
»O, Sulma! Sulma, hör!» - Med dolken i mitt bröst
och dig uti min famn, att kröna våra öden,
jag störtade mig ner; fann havets djup, fann döden . . .
Men lugnet fann jag ej - Det åskar . . . Sulma, fly!
En tid och än en tid!» I hoppets lätta sky
de för min rörda syn, dock klagande försvinna.
O ångerns kala hem! skall här jag Werther finna?
Naturens ömme son! I nattens töcknar höljd,
du mulen vandrar här av Dauras * vålnad följd.
Charlotte! Charlotte! en blick, en blick från himlars sköte;
men se! de öppnas re’n ... flyg till din älsklings möte.
Var är du, Juliette? Romeo ropar dig.
Hör! midnattsklockan slår . . . din skugga döljer sig,
då Julia, hur ömt! i minnet kallar åter
den kärlek, Rousseau än i änglars famn begråter.
Kom, klagande Comminge! i skuggan av de träd,
där obeslöjad går din trogna Adelaide,
i denna myrtendal sig klostrets valv påminner,
och rädd i sanden ser, och där sitt namn hon finner.
Hur ljuv den ängslan är, som kärlek hjärtat gör!
Men denna eld, så stark, för lyckans vindar dör.
Ack! då i tvänne bröst en evig låga brunnit,
har ödet skilt dem åt, förr’n de sin önskan vunnit.
Vem, vädrens vining lik, ur glömskans öken far,
med lidelsernas eld i hemska blickar kvar?
Du hop, i hvilkens själ sitt ljus förnuftet släckte,
än kärlek utan hopp en ursint känsla väckte,
och än dig härjat ha förtvivlan, mäktig, vild,
förlusten av en vän, en framtid, nattens bild.
Ju flera känslor sig i hjärtat rymma hunnit,
ju flera himlar ock i skaparns sköt det funnit.

Vart flyr jag? . . . Mörkrets djup! och eld, och brak, och damm!
Ur helvetet en sjö av plågor svallar fram.
Se domarns tordöns-svärd . .. och vilken skara rasar,
att uti evighet ... i evighet? - jag fasar . . .
Försonare? . . . vad kval! ... se de fördömda, se
kring hämndens ljungelds-tron i marter krälande!
En plågoande främst med hoppets fackla svävar,
då lömsk i deras spår förtvivlan osedd bävar.
Vad fröjd vid hoppets sken! - Strax syns ej facklan mer,
förtvilan rusar fram, och plågoanden ler.

Monark! för tron och makt, vad dock ditt öde blivit,
du, som med blodig hand åt bödlar bilan givit?
Tigrinna! ja! du här; du diademet bar,
med segerns lagrar krönt, dem slaven åt dig skar.
Ej med den spira nöjd, som genom mord du vunnit,
din härjningsfackla ock kring halva världen brunnit.
Hur många änkors tjäll, hur faderlösas blod,
ha icke skatta fått, rys! till din ärestod.
Träd fram ! Vad brott, du här på hämndens tavla finner!
Din egen makas blod, som bland millioners rinner!
Ditt folk, som hungrande i dagens tunga gick!
Och deras arbete, ditt rov för ögonblick!
Skryt, usle! pråla nu med välden, slavar, ära . . .
Men jag ock mänska var; - ditt bröst nog plågor tära:
Jag ömma bör . . . och be. »Allt till sin fot han lagt.»
Blott i din kärlek, Gud! mig dyrka låt din makt.

Ack! vilka brott. . . jag flyr - De större fasor sprida,
än marter utan tal, som dessa vilddjur lida.
Att minnas all din nåd ... av dig, försonare!
Ej älskas . . . hjärta ha - ack, det är helvete.
Tungt över djupets vidd se svarta eldmoln falla,
och under domarns tron bland stormar dundren knalla.
I lågor och i damm en ängel svärdet drar,
och satan rytande upp ur Tartaren far.
Kring hans uppresta hår en avgrundsdrake välver,
och synden i hans blick med höjda vingar skälver.
Där flamma avund, hat, och mord, och rovbegär.
Uppå sin högra arm en blodig sköld han bär.
Med Evas tåreflod i skölden ristad blivit
den seger, hennes brott i Eden honom givit.
Där visas allt det kval Messias lida fått,
och all den uselhet, som jorden undergått,
och ateisters namn, som trotsat dödens möte,
och nederst satans bild i avgrundslöjets sköte.
Ett moln hans bälte är, där oupphörligt slår
den åska, från Guds tron ner i Tartaren går.
Och i hans heta fjät, vars ångor kunna dräpa,
långt från hans hjässa ner millioner ormar släpa.

Så tvingas satan fram vid domsbasunens ljud,
och ängeln ropar: »Se! fall ner! och tillbed Gud!» 
Han faller. Men vad harm hans ilskna uppsyn bådar! 
»Du», det är domarns röst: »du här Messias skådar.
»Så evigt på min tron, jag, Gud, min spira bär,
»så evigt, satan! du från mig förbannad är.»
Messias i en eld på vredens moln försvinner,
i det en stilla bäck vid satans fot upprinner.
Han njuter: glömskan strax hans varelse betar,
som i serafisk drägt till änglars troner far.
För honom Mikael i evighetens salar
om kerubimers makt och mänskors välden talar.
Där ser han osedd fröjd, där hör han Guds beslut,
och änglar i hans sköt’ sin himmel gjuta ut.

Hur hänryckt satan nu näst Gud sig sällast prisar;
men strax Messias sig med alla änglar visar.
»Den tron, dig ämnad var, du vid min egen ser.
»Njut all serafisk fröjd! se’n, satan, störta ner!
»Se’n störta ner! Min hämnd dig aldrig övergiver.
»Känn första slaget! känn! -» Och störtad satan bliver.
Fast vredens åskor gå, hans rop långt högre hörs,
och himlars himmel själv av häftig skakning rörs.
När änglars tankar ner till satans avgrund ila,
att hinna den, vad djup! de trenne gånger vila.

Re’n döden mot sig själv den grymma lien sträckt,
och över kaos ser, stum, ensam och förskräckt;
då den fördömda här, som satans änglar varit,
ur mörkrets kulor fram till domarns fötter farit.
Ack! efter långa kval, vad öden vänta er?
»Du död», så är hans tal, »hör opp, att vara mer!
»Till intet bliv du här, att satan tröst ej finner!
»Och jord, mitt Värdes verk, försvinn!»
Och allt försvinner. - Halleluja!

Men han, som är och blir, intager himlarna,
då Adams frälsta barn med änglaskaran hasta
till foten av hans tron, att sina kronor kasta.
Där ljunga himlar fram, och världar skapas där,
tills för hans tanke ej ett kaos övrigt är.

B Lidner:

Studieår i papperssamhället

Papper, papper, papper, papper
väller mot oss varje dag,
tonvis och av alla slag.
Tag emot och tig! Var tapper!
Bakom våra slutna läppar
formas dock en tyst protest:
dessa papper skulle bäst
passa där det växer peppar!

A Holmberg:

Far berättar om tomtarna

Vinden viner i vinterkväll,

brasan sprakar å spiselhäll,
far vid härden sitter,
ser i eldens glitter,
täljer för barnen om forna dar,
täljer sägner från tid, som var:
om tomtar små,
som tassa på tå
i röda luvor, i rockar grå -
tomtar som traska och trava omkring
och syssla och pyssla med tusen ting.

"Ja tänk", säger far, "vad man hade det lätt,
när av tomtar man hjälptes på alla sätt!
Då kunde man ta sig
en slummer helt trygg
och ligga och dra sig
i sängen på rygg -
Man visste ju: strax kommo tomtarna små
helt tyst på tå
och gjorde allt, vad man borde ha gjort,
och gjorde det både bra och fort.

Om mor i stugan var dåsig och trött
och satte sig ned och somnade sött,
då skyndade snälla små tomtarna fram
att sopa och feja
och torka och speja
efter det minsta grand av damm.
När mor sen vaknade upp på nytt,
var allt som förbytt,
så putsat och pyntat och prytt.

Om snickarn skulle bygga hus,
de togo det ledigt och utan krus:
de lågo bland bräderna, må ni tro
och somnade in i lugn och ro.
Ty tomtarna strax framtågade
och höggo med yxor och sågade;
beskäftigt kring de rultade,
de hamrade och de bultade,
på stockarna de vände,
de hävde och de bände,
så höggo de upp gluggar,
så slogo de i pluggar,
de timrade upp taket -
När folket till sist vart vaket,
då varsnade man häpet,
att huset ren stod färdigt -
helt nätt och näpet.

Och bagarn - på honom gick alls ingen nöd
ty tomtarna bakade allt hans bröd.
Då bagarfolket vilade,
beställsamt kring de kilade,
de bakbordet mjölade
och alls inte sölade,
de knådade och ältade,
de sockrade och sältade.
De bakade snutar
och kringlor och strutar
och skorpor och limpor och gifflar och rån
och pepparkakor och mandelspån.
När bagarmor sängarna på morgonen bäddat,
låg brödet i ugnen - färdigt och gräddat.

Hos slaktarn på samma sätt det gick:
slaktarn, han låg där så still som en prick,
drängarna gjorde ju likadant -
dock gick det galant.
Ty tomtarna styckade flinkt hans gris
på riktigt vis;
de köttet skuro,
till vågen det buro,
de tarmarna togo,
i vattnet dem doppade,
med kryddor dem stoppade
och spände och drogo.
När slaktarn i ottan slog upp sin bod
låg korven färdig, så rund och god.

Och bryggaren hade det lika bekvämt:
helt lättjefullt låg han och förnämt;
han kände sig lugn, och det med skäl,
ty tomtarna skötte ju brygden så väl.
Man kunde dem höra, de präktiga små,
beskäftigt gå på
med att ösa och mälta
och tunnorna välta;
i karen läto de drickat jäsa
och kände så väl med sin tomtenäsa
när färdigt det var
och brygden klar.
De smakade, smackade,
på tunnorna knackade;
de kände på smackningen
om drickat var gott,
och de hörde på knackningen
om det fyllde sitt mått.
Bryggarn, helt tryggt,
sålde sedan vad tomtarna bryggt.

Och skräddarn, han skulle en gång sy
åt borgmästarn själv en kapprock ny;
helt bråttom det var, men skräddarn lade
sig ned på sitt öra: "Det går nog", han sade.
Strax kommo de ock, de flitiga snälla
små tomtar, som plägade allt beställa.
De hoppade flinkt på bordet upp,
en rask liten trupp;
de vaxade tråden,
de vände på våden,
de fållade, fällde,
som om livet det gällde,
de sömmarna kastade,
må tro att det hastade!
De tråcklade, gnodde,
och snodder de snodde,
de nålarna vässade,
med strykjärn de pressade.
När skräddarn vaknade, låg kapprocken färdig,
helt präktig och borgmästarn värdig.

Men skräddarns hustru, mor Ann-Margret,
hon var av en nyfiken art och natur.
Hon sade: "Nog ska jag ta reda på det,
när sådant händer och hur.
Jag måste se de tomtar en gång,
som hulpit min gubbe natten lång."
Så strödde hon fullt med små ärter ut
på golv, i trappor, vid varje knut.
Tomtarna kommo, de flitiga små,
helt tyst på tå;
de halkade kull
och föllo i mull,
de snavade, gledo,
varhelst de än skredo,
två tomtar små
föllo ned i en så,
en ann föll hårt
och slog sig svårt.
Då höjdes ett rop
från dem allihop:
"Ni stygga mänskor, vi komma ej mer
att hjälpa er!"
Ärterna rasslade,
tomtarna tasslade.
Skräddarmor hörde ju grant, hur det prasslade.
Upp ur sängen hon sprang med fröjd.
Nu får jag se dem, hon tänkte förnöjd.
Så grep hon ett ljus, till loftet sprang opp:
där kom just ur verkstan tomtarnas tropp.
Tripp-trapp, där ljöd som ett svinnande sus -
tripp-trapp - de lämnade skräddarens hus.

Och sen ha de varit försvunna.
Ej mer sin hjälp de oss unna.
Nu måste man själv vara flitig och noga,
nu måste man knoga,
man måste arbeta
och kämpa och streta,;
nu måste man sträva
och plöja och gräva
och spinna och väva
och hamra och knacka
och skyffla och hacka
och husväggar rappa
och borsta sin kappa
och sy och fålla
och mandlar skålla
och laga och stoppa
och koka sin soppa
och mälta och baka,
vid brygden vaka -
Ja, av släp och knog
ha vi alla nog.

Och dock, vet ni, barn, jag tror ändå
det är bättre, att själva vi knoga få.

Ty den, som lärt sig att streta,
har ock något annat lärt,
och för den, som förstår arbeta,
blir livet mera värt."

Vinden viner i vinterkvälln,
brasan sprakar å spiselhälln,
far förtäljer om flydda dar -
sägner från tid, som var.


A M Roos:

Novembermorgon

De första flingorna föllo.
Där vågorna skrivit sin runskrift i flodbäddens sand
vi andäktigt gingo. Och stranden sade till mig:
Se här har du vandrat som barn och jag är alltid densamma.
Och alen som står vid vattnet är alltid densamma.
Säg var har du vandrat i främmande land och lärt dig stympareseder?
Och vad har du vunnit? Alls ingenting.

På denna mark skola dina fötter träda,
här är din trollkrets, från alarnas hängen
kommer dig visshet och gåtornas svar.
Och du skall prisa Gud som låter dig stå i sitt tempel
bland träden och stenarna.
Och du skall prisa Gud som låtit fjällen falla
från dina ögon.
All fåfäng visdom kan du akta ringa,
ty nu är tallen och ljungen dina lärare.
Tag hit de falska profeterna, de böcker som ljuga,
vi tända i dälden vid vattnet ett lustigt fladdrande bål.

Edith Södergran

Morgonen

När takets likkistlock din bröstkorg klämmer
i sömnlös natt, så att du knappt kan andas,
och kakelugnens vita lik dig skrämmer,
kan du ej tro, att morgon mer skall randas.
Nu sover allt. Blott du är förbigången
och ligger trött och lyss till mörkrets susning.
Nej, aldrig, aldrig blir det morgonljusning
och aldrig, aldrig börjar fågelsången!
Du lyssnar spänt, med pulsen plötsligt stannad,
och kryper hop, likt en av Gud förbannad.
Omsider i en dvala in du gungas
och genom avgrund efter avgrund slungas.
- - -
Du vaknar lugn. Din säng av sol är varm
och se, din son har lagt sig på din arm!

E Lindorm:

Räddningsbåten

Båten är full, vi kunna ej hjälpa,
relingen ligger vid vattnets rand.
Lyfts du ombord skall båten stjälpa
och ingen räddas i land.
Därför måste vi lyfta åran,
din kära hand uti trasor slå.
- - -
Det bubblar blodskum i akterfåran
och över en människa vågorna gå.

E Lindorm:

Sonett ur mörkret

Efter läsningen av Joseph Conrad.
"Om nu ljuset ni har inom er är mörker, hur djupt blir då inte mörkret?" (Jesus)

Sök inte svaret på det ondas gåta
i fjärran, "bortom redlighet och ära".
Det är dig allaredan mycket nära,
och här tör inga undanflykter båta.

Att andra folk med din kultur besvära,
det hade du gott kunnat underlåta.
Du skulle stannat kvar för att begråta
din egen skam, som du ej orkat bära.

Hör! Aldrig skall du upp till gudatronen
dig själv, långt mindre andra, kunna hissa!
Du spred ej himmelskt ljus, men avgrunds svärta.

Ty sederna och civilisationen
var bara glänsande men tunn fernissa,
och djupt därinne bultar mörkrets hjärta.

A Holmberg:

Birgers ritt

Birger red sin häst i vall,
häst i vall,
ut i sommardagen,
över bäckens brus och svall,
brus och svall
in i björkehagen.

Hästen den var apelgrå,
apelgrå,
mörk och strid var manen.
Birger sade: "Trava på,
trava på!
Skugga ger oss granen."

Se - en annan fåle där,
fåle där
spränger fram ur snåren!
På sin rygg en tös han bär,
tös han bär,
som har guld i håren.

Fålen han var vit som snö,
vit som snö,
gyllne töm och bygel.
Fin och fager var den mö,
var den mö,
vilken höll hans tygel.

Birger han höll in sin häst,
in sin häst,
trodde det var villa.
"Här att vända blir visst bäst,
blir visst bäst.
Huldran vill oss illa."

"Inte jag en huldra är,
huldra är,
jag är en prinsessa.
Sagolandets krona bär,
krona bär
jag uppå min hjässa.

Bortom hagen står mitt slott,
står mitt slott,
underbart att skåda.
Birger, kom! Du får det gott,
får det gott.
Vi ska bo där båda."

A M Roos:

Sång över Anna Maria Lenngren

Jag minns en tid – må sent han bli förgäten –
då höge skalder sutto här i ring,
då på var sitt av Gustafs gyllne säten
här satt Franzén, Wallin, Tegnér och Ling;
och före dem, i Gustafs egna dagar,
då Kellgren här med Oxenstjerna satt,
och Leopold tillsist – en svan, som klagar
att Tiden Skönheten på flykten jagar,
men ljuvast kväder då, när ögat re’n har natt.

Och mellan två så skilda sångartider
som gyllne länk en kvinnlig lyra står,
vars toner dansa lätta som sylfider
och leka, skalkas, i en evig vår.
Det är skaldinnan, den för ryktet blyga,
som gömmer lagern i sin hushållskorg
och vill sitt sybord framför lyran smyga.
– Förgäves! Tonerna kring landet flyga
och »turturduvans sorg» är glömd av Gyllenborg.

Hans fordna Sappho skymmes nu av henne,
vars rika tavlor, i så skärt behag,
så troget måla mindre vad vi känne
än vad vi äro i vårt vardagslag.
Den förra helst sjöng sina egna lågor,
och hennes hjärta flög i evig storm,
tills sist hon »Lugnet» fann i svala vågor.
– Den andra gjorde Sanningen blott frågor,
och Skönheten gav svar, och Snillet gav det form.

Med vilken finhet hon förstår att pensla
de minsta drag, och hur var bild är lik!
Hur mycket allvar bor i hennes känsla,
i hennes teckning vilken ren plastik!
Och hennes skämt! hur skarp, och dock ej bitter,
hon gisslar varje dårskap, ystert glad;
men hon är kvinna än, då saltet spritter,
ty på satirens udd en Gratie sitter
och läker hvarje sår med friska rosenblad.

Hur mycken storhet bor ej i det lilla,
det enkla, sanna! – Sök varhelst du vill;
finns här en bild, som Smaken ej skall gilla?
Han är ej gjord, han lever, han är till.
Och hennes färger – huru skilda alla
från smink och prål, men liv är där och glans;
om de ej glöda, äro de ej kalla.
Och aldrig pennan doppad var i galla,
dess spets är skuren vass, men styrd av vettets sans.

Sök överallt i konstens vida rike,
i diktens alla rosengårdar sök,
du skall, du kan ej finna hennes like,
ej en parnass, med trappor från ett – kök;
ej en naturdikt så av snillet ansad,
Satir, Idyll och Fabel på en gång;
så lätt, så djup, så lekande, så sansad;
ej en skaldinna, rädd att bli bekransad
och skygg för världens blick som för sin egen sång. 

Hör dessa råd av »Bettys» ömma moder,
– en visdoms-foliant i sammandrag;
men skälmska löjen under pärmen bo där,
och sträva läxan får af dem behag;
av modershjärtat får den sitt insegel,
var enda varning klädd i rosor är.
När för vart livets fall hon ger en regel,
det är Minerva, men som lånt sin spegel
från Afrodites bord, och tjusar, då hon lär.

Minns detta »gods, ett arv av gamla fäder»,
där, med sin gikt, en grevlig änka satt
»i stora saln, beklädd med gyllenläder»,
och där hon »leddes merendels besatt»!
Hör henne nådigt tyda för Susanna
den långa ättens murkna konterfej,
och sist vid denna unga skönhets stanna,
som kännas bör »uppå sin stolta panna»,
och fråga även du: »skall detta vara?» – Nej!

Men se en annan bild! »I simpla dräkten»
den gamla »kommer leende och from,
så älskad, ärad, kronan ibland släkten,
så firad, vördad på sin ålderdom»!
Med vördnad böj dig för de gråa håren,
»Ur ljusa ögat samvetsfriden» ler.
Av tidens härjning märker du ej spåren;
du ser en höst med blommor än från våren,
en aftonglans av soln, som utan moln går ner.

Så ur vad stånd, vad ålder du må äska,
gestalter vimla här i brokig flock.
Här är en Vauxhall för det rent burleska,
här är en lövsal för det sköna ock.
Se, tusen masker trängas på var tilja
och alla hälsas de av tusen skratt;
men lätt i denna svärm, som ros från lilja,
du kan den ene från den andra skilja:
– Se där är fänrik Spink, och där Cornelius Tratt!

Olympen själv hon stormar med sitt löje,
hon rycker den med ens till jorden ner,
och lugnt försänkta i sitt aftonnöje
du alla gudar och gudinnor ser.
Du kan dem skönja grant vid spiselflamman,
du känner klart igen var enda en,
där gudaskaran »sitter i all gamman
en kulen kväll vid brasans sken tillsamman»,
och »Astrild rider käpp på själva Caducén.»

Väl fantasin ur blotta prosan tager
en mängd av tavlor, som här rullas opp,
men allt står fram i en så egen dager
och varje tanke kläder sig i kropp.
Än bördens högfärd speglad i »Juliana»,
än barnets oskuld uti »Nellys» gråt.
Var gäck, som dansar fram på livets bana,
vart själens lyte, och var modets vana,
för alla ligger här ett koger i försåt.

Så väckte Hogarth förr sin tid ur dvalan,
när han dess trogna teckning lade fram
och penseln genomlopp den vida skalan
från nöjets yrsel ner till brott och skam.
Med lika kraft, men mera nordiskt tycke,
skaldinnans Genius är alltjämt tillreds;
men på sitt änne bär han diktens smycke,
och varje tidsbild blir ett mästerstycke,
och väpnad är hans hand med epigrammets spets.

I tidens öga ser han minsta grandet,
men bäst han skjuter av ett epigram,
idyllen kommer med sin frid på landet,
eklogen nalkas med de vita lamm,
och Fabeln ger en själ, en röst åt djuren,
och allt får nu dramatiskt sceneri.
Till själva Epos faller skiljemuren;
och ingen död mer finnes i naturen,
men allt är liv och fröjd och sol och poesi.

Se denna grupp, som vid »den glada festen»
är lantligt samlad! O du känner den,
du förr har sett den sjuttiåra prästen,
och alla, alla känner du igen.
Men du i livet har dem sett. I sången
– det är först nu, som du dem möter så.
Så levande är det för första gången
som verkligheten blev i dikten fången;
ty allt är här natur, och här är konst ändå!

Det är från den de regna dessa strålar,
som gjuta sig till ram kring hennes duk.
Hon sjunger, men på samma gång hon målar,
och varje färgton huru smidigt mjuk!
Det är en värld, som träder för ditt sinne
med allt sitt prål, med all sin galna flärd,
med sina lasters tyngd, sin dårskaps minne.
– Du tror dig vara på ett dårhus inne
och märker innan kort, det är din egen värld.

Du världens dårskap, frodas! Ty skaldinnan,
som förr dig agat, tystnat längese’n,
och långt har tidens hjul att löpa, innan
en sådan lyra hotar dig igen.
Den lyran strängad var med gyllne pilar
och, attiskt fin, hon var dock fosterländsk.
Dess genljud ännu genom rymden ilar,
fast under marmorn re’n den sångmö vilar,
vars kvickhet var så glad, vars lyra var så svensk.

Än lever minnet kvar i våra bygder
av hennes liv i tysta dalen gömt,
som lugnt förflöt i huslighetens dygder
och blott begärde att få vara – glömt.
Där njöt hon glädjen och där bar hon kvalen,
de växte, men – hon dem inom sig slöt;
och hördes mellanåt en sång ur dalen,
det var ej hon, men det var näktergalen,
som sjöng i samma bur, och sist dess galler bröt.

Hon flugit opp på fria, lätta vingar,
hon nu dem badar uti hav av ljus;
men än i kojan som palatset klingar
var ton hon sjöng, och trotsar tidens brus.
Än sjunger hon: »Jag minns den ljuva tiden»,
hon sjunger än: »Jag minns den som i går»;
men ack! den kom med »oskulden och friden»,
och därför, därför är den re’n förliden,
det är i dikten blott vi leta nu dess spår.

Den aftonkrets, som förr i hennes boning
sig samlat här, nu möts i Elysén.
Allt groll har Thorild glömt, och sin försoning
med Leopold han firat allare’n.
Där Kraus står hänryckt, Kellgren är blott öra,
och Gyllenborg förtjuses ännu där,
och Lehnberg, Rosenstein med undran höra,
när Edens vindar sakta till dem föra
en röst dem välbekant, en sång dem fordom kär.

C W Böttiger:

Hemma

Solen skiner klar och varm
på vår stugas vita karm
och på stockar röda.
Uti täppan lyser fin
ringros bredvid balsamin;
granna vinbär glöda.

Tuppen gal i solens gass,
vovven sover på sin tass,
gnäller smått i drömmen.
Ankorna i gyttjan stå,
våga sig ej riktigt på
simma ut i strömmen.

Brunte i sin spilta står,
tuggar hö, med svansen slår
för att flugor skrämma.
Kalven råmar efter mor.
Olle bygger bro så stor
för att bäcken dämma.

Hemma är dock allra bäst!
Hemma lyser solen mest,
blommar bäst rabatten.
Blir det kulet utomhus,
hemma glimmar härdens ljus,
hemma spinner katten.

A M Roos:

En eftermiddag

Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

E Lindorm:

Novemberbrev till en vän i staden

Det är så längesen jag hörde av dig.
Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Novembersol

 

Nu skänkes livets loppsup i.

Vass går en blåst kring galgen.
I lä bak murrig mästerman
vi krypa hop och lapa
snålt dröjande vår avskedsdrick.

Nu räcks åt oss som skola dö
den sista njugga bägarn.
Men vad är alla stinna stop
mot elden i den droppe
som blänker till förrn blicken släcks.

R R Eklund:

Dikten Novembersol (ur samlingen Gissel och möjor 1942) var den dikt författaren själv satte högst. "Detta är dikt, kanske den enda av dem jag skrivit som kommer att leva." (R R Eklund)

https://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/op/ekluninf.htm

Hösten

Våren,
det är den skönaste tiden,
den heliga (barnens och gudarnas),
och att säga annat,
det är bara originalitetsjäkt och tillgjordhet,
eller vittnar det om en torr och livlös
mumiesjäl.

Men jag tycker också om hösten.
Den har en djup, ärlig blick
och det är ro i den.
Nu står novemberdagen disig
med fuktiga järnekslöv,
sval och tonlös,
och med jämna mellanrum
faller en droppe från taket
ner i den gamla bleckbaljan inunder.
Det låter som klämtningen av en klockboj
ur grått fjärran.

Och en sådan dag
om man går ut i skogen,
kan man göra sköna upptäckter
och se mycket på ett nytt sätt -
det är så mycket, som sommaren stått och skymt bort
med all sin pomp och ståt -
en sten med mossa på,
en bergvägg med lavar,
en gammal stenmur med frusna
nypon och hagtornsbär -
nu framträder allt sådant
i sin rätta dager,
och man ville lägga kinden intill
denna fattiga skönhetsvärld
och slumra in i stillheten.

 R Jändel:

Ur Venerid - sonett 42

Allt gräs nu vissnar bort, och gröna löven falna,
man ser mer ingen ört och ingen vacker ros.
Allt är snart ruttnat bort, all fägring är sin kos,
och sommaren är all, man känner luften svalna.

Så drager lusten bort, de vida skogar smalna
och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos.
Han blir av sådan tid nu tyngre än det tros,
att starka och därav försvagade gå valna.

Och jag som haver själv den ganska sommars tid
för kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!
Ja, är hon därtill vred, som förr mig var så blid,

försmäktar jag än mer av denna här min låga.
Det går mig nog emot, på all sätt jag försökes,
mitt hopp försvinner bort, misströstan mig förökes.